Orden var stora och vackra när Stefano Catenaccio falskt bredde ut dem om den nya stora italienska satsningen på Nobis Hotell i hufvudstaden. Jag tänker inte på lyxkrogen Caina, det är inte första gången italiensk bondmatlagning ska lyxifieras hundratals mil från dess naturliga habitat och inte minst växtzon. Inte heller syftar jag på hyllade Guldbaren, prisad i prestigefyllda White Guide. (Får man använda ironi i text utan att skriva ut smileys eller finns det skrivregler emot sådant? Det är en fråga som jag helt seriöst funderat väldigt mycket på, måste man markera ironi med smileys och är det verkligen ironi om man skriver ut att det är ironi genom att göra en smiley?)

Jag dras med känslor jag inte trodde jag var förmögen att känna. Först av allt och konstigast av allt är att jag känner mig rätt hemma, jag har i princip bestämt mig för att stanna på samma ställe i ett år (!) och jag är än så länge väldigt bekväm med det. Det förvirrar mig.

Min sambo och hyresvärd Muhammed tittar på tv, äter och lånar pengar av mig men jag trivs ganska bra. Avsaknaden av möbler tilltalar mig. Jag har en erfarenhet från det senaste halvåret som jag skulle vilja dela med mig av. Låna inte ut pengar, människor förstår inte att tanken är att de ska betalas tillbaka, alltfrån hyresvärdar till bloggare. Människor är elaka.

***

Att sätta etiketter på saker, fenomen, människor, restaranger fyller flera funktioner. Bland annat är det effektivt med etiketter, det besparar den tidspressade omständiga beskrivningar av saker, fenomen, människor restauranger eller vad annat denne kan tänkas vilja kommunicera till sin omgivning. Alla substantiv är etiketter. Problemen uppstår när de befintliga etiketterna inte räcker till för att beskriva fenomenen man möter, eller när etiketterna har olika betydelse för olika individer. Det uppstår med andra ord väldigt ofta problem med att beskriva något i substantiv och etiketter istället för i adjektiv.