Vissa arbetsdagar är fikapauserna det mest spännande som händer – det man har i koppen, alltså. Som en följd av det har jag samlat på mig smått ohemula mängder te, kaffe och kringattiraljer på jobbet, en del av det rätt udda.

Men det här hade jag aldrig sett förut: lattemjölkskum på burk. Som sprej. Att burkgrädde är något av det vedervärdigaste jag vet hindrade mig inte alls från att snappa upp den. ”Hur illa kan det vara?” är nämligen en livsfilosofi som kan leda till en hel del intressanta upplevelser.

Och till min förvåning, kan jag meddela, var det inte riktigt så gräsligt som man kunde vänta sig. 100% originalmjölkskum, 0% fett låtersom ett recept på katastrof men är mest… intetsägande. Smakar inget. Luktar inget. Utseendet är värst, för när skummet ringlar sig ut är det otroligt likt rakskum – kritvitt, tätt och blankt i en smal korv. Men efter någon minut ovanpå kaffevärmen och lite försiktigt runtpetande med en sked liknar slutresultatet iallfall skummet på en latte från en ”barista” av den slarvigare sorten.

Tills man försöker smutta på kaffet, och möts av den förvirrande kombinationen av svalt skum och hett kaffe. Sedan blinkar man, och så är det borta. Skummet kollapsar väldigt fort, trots tillsats av stärkelse och stabilisator (xantangummi), och lämnar ett fåtal små vita skumfläckar som flyter runt på ytan.

Inte tillför det mycket till kaffeupplevelsen, precis. Men det är perfekt att skrämma folk med i fikarummet på jobbet.

Finns på ICA Maxi i Solna Business Park, om någon av er är lika galen som jag.

Jag minns New York som en fuktvarm stenöken dekorerad med ett och annat Starbucks. Ett ställe där det trots allt folk var märkligt svårt att hitta mat.

Tänk så fel ett första intryck kan bli. Efter en kvart på nyupptäckta bloggen Midtown Lunch, matnördig guide till billig god lunchmat i centrala Manhattan, inser jag att jag missat ett helt matuniversium. Kyckling på våffla, banh mi, korv med zucchinifries, ambulerande kakförsäljning… count me in!

Jag är hyfsat väl gynnad med lunchalternativ kring trakten där jag jobbar, men de bleknar helt i jämförelse med detta. Nu blev jag abnormt sugen på att ägna mig åt lite skräpmatsturism.

Calimucho är en dryck som man inte tror är möjlig. Men faktiskt så är det riktigt gott. Själv fick jag lära mig att drinken fanns för några år sedan av en kille som kom från San Sebastian i Baskien. Där stavas den naturligtvs kalimotxo, Nästa gång jag kom till Logrono, huvudstaden i Rioja, beställde jag självsäkert en calimucho i en av tapasbarerna i gamla stan. Varken killen bakom bardisken eller gubbarna som hängde framför den höjde ett endaste litet ögonbrynshår. Bartendern tog lugnt fram ett stort glas och hällde upp lika delar coca cola och traktens vin.

Här kommer receptet till ett stort glas: 1 dl rött vin (hur billigt som helst) och 1 dl coca cola. Börja med att hälla rödvinet i glaset och fyll på med colan.

Jag har gått vidare och skapat den svenska julvarianten av calimucho. Den heter kallemucho och består av lika delar julmust och rödvin. Utmärkt tillsammans med en eller flera bitar saftig mjuk pepparkaka.