På sommarens dittills varmaste dag sitter jag vid tresnåret i sällskap med ett gäng drivet matfolk på Mistral, i dess nuvarande inkarnation i Enskede. Mistral har vanligtvis inte luncher men har öppnat speciellt för vårt brokigt sammansatta sällskap. Vi är komna två rätter in, och jag säger över bordet till någon: -Jag har vänner som skulle betrakta den här maten som en förolämpning. Hårt draget ligger på den första tallriken en tjock skiva tempererad tomat, och på den andra en bladskål ljummad isbergssallad. Med tillbehör.

Men köksmästare Fredrik Andersson är ingen elitist och han är inte ute efter att provocera eller jävlas utan stämmer in oss som kristallen på en gammal radiomottagare. Rätterna är fullständigt genomtänkta och minsta blad finns där av en anledning. Råvarorna behandlas med respekt, råvarufetischism skulle kanske någon säga men det förekommer inget frossande, ingen devot tillbedjan och jag skymtar inga gudabilder.

När jag fällt kommentaren ovan tänker jag vidare: det här är verkligen inte för alla. Jag dömer inte den som reser sig i raseri efter två serveringar på tomat och ogräs, men jag är glad att jag kan sitta kvar. Den tredje rätten blir mångas favorit: bönor, mandel, rabarber, grädde smaksatt med vin jaune. Ett till synes enkelt penseldrag på en vit tallrik som har tagit år av tålmodigt lärande, och mod.

Lunchen tar fart med en svensk variant av örtfarfar Michel Bras gargouille: en sommaräng nerklippt på en tallrik. –Det här, säger Fredrik, är en sammanfattning av de första rätterna. Jag följer, men vet inte om jag förstår fullt ut. Efter en så sparsmakad inledning känns rätten halsbrytande djärv, jag upplever motsatsen till fartblindhet.

Nästa rätt är lamm: bakat ohyggligt länge i ugn, med confit på hjärtat. Lammet är i knivskarpt fokus; det tog lång tid och en hel del möda för mig att rekonstruera tillbehören, länge mindes jag bara lammet. Det måste betyda något. Jag dricker ett enormt gott vin till. Lammet är fett och smakar intensivt och vinet svänger med mer än bryter av. Det är ett ögonblick av absolut resonans som jag vill låsa och spara undan åt evigheten.

Yoghurt, glass, gurka, chokladsmulor. Efter lammcrescendot tappar jag tråden, de sublima efterrätterna glider förbi mer för att lugna än för att göra intryck. Jag måste ta in en kopp kaffe efteråt för att samla mig lite grand. Vad var det som precis hände?

Inget under den här lunchen har lagts på tallrik för att imponera eller kokettera, knappt ens för att synas. Jag brukar kunna redogöra för minsta detalj men den här lunchen har jag inte så mycket genomlevt som upplevt. När jag försöker fästa blicken på en enskild rätt går jag bort mig. Kvar i mig finns helheten, den hela tiden närvarande följsamheten hos kökets fingrar, den ödmjuka, stolta och aldrig påträngande uppvisningen i kärlek till råvaran, till rätterna och till gästerna.

Det är ett kök fyllt av kärlek och abstrakta idéer som just den här gången, via mat, letat sig fram till människans sinnen. Enklare än så kan jag inte förklara Mistral, och då har jag ändå som vanligt krånglat till det i onödan. Det är mat för den kännande och lyssnande människan, skänkt av den tänkande.