Matminnen sitter hårdare än superlim, speciellt idylliska hågkomster av sådant man åt när man var liten. Således ska ostkaka – enligt mig – ätas med mammas körsbärssylt och en skvätt ovispad grädde. Problemet är bara att sommarstugans körsbärsträd inte har gett någon skörd att tala om på minst tio år, och därmed har det heller inte blivit någon sylt.

Så man får kompromissa, och jag har letat och letat. Men vad jag än släpat hem har det alltid slutat i besvikelse; mycket ”sylt” och lite bär, tunn smak och fel konsistens. Inte ens i närheten av mammas rubinröda, bärtäta sylt som verkligen smakade körsbär.

Tills nu, då jag helt oförhappandes sprang på en liten burk med importerad, brunröd sylt när jag egentligen var ute på jakt efter aubergineröra. Bättre än ingen sylt alls, tänkte jag som dagen innan köpt en ostkaka, och bar hem den.

Och det var fullträff! Mycket bär, riktig smak och nästan precis som jag mindes det. Tillverkad i Iran men smakar som hemkokt. Nu ska jag hamstra, för säkerhets skull…