Jag är besatt av frukosträtter. Okej, till vardags äter jag visserligen två hårdkokta ägg med majonnäs dag ut och dag in utan att nästan någonsin reflektera över mitt intag. Nej, inget bröd, bara ägg. Det är en bra frukost. Men lika minimalistisk som jag är en vanlig tisdag, lika extravagant vill jag vara på helgerna eller om man skulle råka ha någon alldeles särskild att äta frukost ihop med. Pannkakor, ägg med hollandaise och rökt lax, hårt stekt blandad svamp och kallrökt bacon till äggröra, stekta smörgåsar med tomat och getost. Ett hemsläp är bara ett hemsläp tills man ätit frukost ihop. Då kan det snabbt bli något mycket mycket mer. I söndags var vi lite förkylda och ynkliga härhemma och det kunde bara botas med scones. Där och då skapade jag den frukosträtt som gör att vem som helst vill stanna lite längre, alternativt bara känner sig så ompysslad att man klarar dagen trots monumental snuva.

Jag hämtade inspiration från Johans dinkelscones men ändrade efter eget huvud och smak.

Dinkelscones med päron och valnötter

Receptmakare: isobel hadley-kamptz

Portioner: 2 hungriga eller snuviga

Tid: 30 minuter

• 55 g kallt smör i tärningar
• 150 g siktat dinkelmjöl
• 1 msk socker
• 1/2 tsk salt
• 1 tsk bakpulver
• 1/2 tsk kardemumma, helst nystött
• 1 päron, tärnat
• 50 g valnötter, grovt krossade
• 75 ml matlagningsyoghurt
• 75 ml mjölk

1. Sätt på ugnen på 250 grader. Vispa ihop de torra ingredienserna.
2. Nyp ihop mjölblandningen med smöret tills det blir smuligt.
3. Rör ner yoghurt och mjöl med en trägaffel och tillsätt slutligen pärontärningar och valnötter.
4. Gör små runda scones, ca 6 stycken. Lägg på bakplåstpapper på en plåt.
5. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 minuter.
6. Låt svalna och ät.

Matminnen sitter hårdare än superlim, speciellt idylliska hågkomster av sådant man åt när man var liten. Således ska ostkaka – enligt mig – ätas med mammas körsbärssylt och en skvätt ovispad grädde. Problemet är bara att sommarstugans körsbärsträd inte har gett någon skörd att tala om på minst tio år, och därmed har det heller inte blivit någon sylt.

Så man får kompromissa, och jag har letat och letat. Men vad jag än släpat hem har det alltid slutat i besvikelse; mycket ”sylt” och lite bär, tunn smak och fel konsistens. Inte ens i närheten av mammas rubinröda, bärtäta sylt som verkligen smakade körsbär.

Tills nu, då jag helt oförhappandes sprang på en liten burk med importerad, brunröd sylt när jag egentligen var ute på jakt efter aubergineröra. Bättre än ingen sylt alls, tänkte jag som dagen innan köpt en ostkaka, och bar hem den.

Och det var fullträff! Mycket bär, riktig smak och nästan precis som jag mindes det. Tillverkad i Iran men smakar som hemkokt. Nu ska jag hamstra, för säkerhets skull…

- Å, det här smakar som Winston Churchill skulle ha gjort om han var ett vin.
- Tror du inte han mest smakade gin och fetlever?
- Jo, men jag menar hans ande. Du vet, mörkläggningsgardiner, tweed, varmvattenflaskor, mörkrött läppstift.
- Hade Churchill verkligen läppstift?
- Du är hopplös!
- Men vinet är fantastiskt.
- Den vinmässiga motsvarigheten till att sitta framför en öppen brasa med en filt över knäna och läsa Wuthering Heights.
-Te och fruktkaka, fast i vinversion.
- Exakt.

Masi Grandarella Appassimento 2001 (2004 finns på systemet för 199 kronor, nr 32444)

Tack för all uppmuntran!

Flera har undrat varför det inte finns recept på Taffel.se. Svaret enkelt: De kommer! Johan (vår designer och sajtutvecklare) håller just på att avsluta arbetet med receptmall. Lagom till helgen kommer en hel del godbitar på våra bloggar. Sedan sätter vi igång med att bygga upp ett receptregister.

Gittos supersnygga och garanterat fullmatade blogg startar i morgon. Ytterligare en blogg ligger i startgroparna, man jag håller er på halster ett tag till om vad den handlar om. Vi fortsätter att lägga till funktioner och skapar en anslående förstasida närmaste veckorna. Johan fixar buggar och annat successivt, så därför lägger vi inte ut allt på en gång.

Förresten. Om ni undrar varför jag inte håller mig till min egen blogg: Metafrågor och redaktionell information kommer ni alltid att hitta i den här bloggen.

Och till sist en skamlös vädjan: Berätta om oss för alla ni känner, länka till oss och besök oss ofta. Kom gärna med synpunkter, tips och förslag. Vårt mål är att bjuda på nätets bästa matskriverier. Hjälp oss att uppfylla målet.

En gång på restaurangen Guldkaminen i Bologna råkade jag av misstag beställa in en hel tallrik lardo*. Alltså, vi pratar en hel tallrik. Rågad. Det var som ett litet Kebnekaise på tallriken framför mig med bara snövitt fett i tunna tunna skivor. När den dök upp på bordet framför mig gladde jag mig ett ögonblick åt att jag valt en varmrätt som jag faktiskt visste vad den innehöll och att två vidunderligt vackra karljohanssvampar med mitt namn på väntade bredvid grillen. Oron varade fram till dess att jag smakat. En tugga. Smältande. Mjällt. Hasselnötter, eller var det kanske snarare macadamia? Köttigt helt utan köttextur. En tugga till, det mjuka fettet fyllde munnen och hela huvudet, ögonen tårades av att jag aldrig tidigare ätit något så gott. Ytterligare fyra tuggor senare, vilka parentetiskt knappt syntes på den ännu mer än fulla tallriken, drabbades jag av en fettkoma så intensiv att jag helst av allt ville lägga mig ner på golvet under bordet. Att jag inte gjorde det utan piggade upp mig med ett par glas rosso di montalcino har jag nog främst tanken på de där svamparna att tacka för.

Den här upplevelsen är inte den enda anledningen till att jag vill laga Fergus Hendersons saltade fettkappa, men den bidrar. Henderson, från fantastiska kultkrogen St John i London, tar fettkappan från en grisrygg, saltar och lägger i kylen i en månad. Sedan skivar man fettet tunt och äter med valnötter. Man skulle kunna kalla det en fettsallad.

Patrik Rydman har provat. Och han lever ännu.

* Lardo är enkelt uttryckt grisfett som tas direkt under skinnet och som antingen torrsaltas, torkas, röks eller läggs in i vin. Den mest kända varianten, Lardo di Colonnata, torrsaltas med bland annat kanel och nejlikor.