För bara några år sedan vore det här en löjligt otänkbar produkt. Då styrde industrin och kaffe och öl var dömda lågstatusprodukter. Idag 2008, kämpar de båda dryckerna tappert på sin klassresa mot gastronomins finrum. I det här fallet tillsammans i samma flaska, i något som på nysvenska skulle beskrivas som en “Direct-trade-Rwanda-Gatsinga-single-estate-espresso-stout”. Ja, eller kaffeöl.

Revolutionen sker genom att hantverket utmanar massproduktionen. Och i denna dryckesfusion bryggs kaffebönor från Emmy Gatsingas gård i Rwanda otroligt nog för hand, kopp för kopp av barista Richard Lindh på lilla kafferosteriet Johan & Nyström i Tullinge. Inte mindre än tusen koppar espresso ska han pressa fram till en batch på fyratusen liter öl. På likaledes lilla ölbryggeriet Nils Oscar ser bryggmästare Patrick Holmqvist till att kaffet blandas med “mälta” från egna sädesodlingar vid Tärnö säteri i Södermanland.

Förr smakade öl öl och kaffe kaffe. Idag beskriver de båda bryggmästarna själva sitt senaste konsthantverk mer sofistikerat::

“…kaffets karaktär kompletterar ölets rostade chokladtoner… den chokladiga stouten backas upp av Rwandans fruktighet och bäriga toner… djup sötma makalöst komplexa, levande aromer av färska frukter, grönsaker och kryddigt eneträ…”

Ord som lovar mycket. Och mycket får man. Den mest kompletta, balanserade och mångfacetterade espresson just nu serveras inte i kopp utan på flaska. Osäkert hur den kommer att tas emot av arbetarna, men kapitalet lär länge tvista om den passar bäst till chokladtryffeln eller lammsteken.

Nils Oscar Coffee Stout Rwanda Gatsinga lanseras på Systembolaget 3/11.

Förfördelad espressofanatiker? Haugaardgroupie? Frågvis? Varsågod att spilla bönorna!

Men först läser ni givetvis Petters fantastiska artikel!

Vissa arbetsdagar är fikapauserna det mest spännande som händer – det man har i koppen, alltså. Som en följd av det har jag samlat på mig smått ohemula mängder te, kaffe och kringattiraljer på jobbet, en del av det rätt udda.

Men det här hade jag aldrig sett förut: lattemjölkskum på burk. Som sprej. Att burkgrädde är något av det vedervärdigaste jag vet hindrade mig inte alls från att snappa upp den. ”Hur illa kan det vara?” är nämligen en livsfilosofi som kan leda till en hel del intressanta upplevelser.

Och till min förvåning, kan jag meddela, var det inte riktigt så gräsligt som man kunde vänta sig. 100% originalmjölkskum, 0% fett låtersom ett recept på katastrof men är mest… intetsägande. Smakar inget. Luktar inget. Utseendet är värst, för när skummet ringlar sig ut är det otroligt likt rakskum – kritvitt, tätt och blankt i en smal korv. Men efter någon minut ovanpå kaffevärmen och lite försiktigt runtpetande med en sked liknar slutresultatet iallfall skummet på en latte från en ”barista” av den slarvigare sorten.

Tills man försöker smutta på kaffet, och möts av den förvirrande kombinationen av svalt skum och hett kaffe. Sedan blinkar man, och så är det borta. Skummet kollapsar väldigt fort, trots tillsats av stärkelse och stabilisator (xantangummi), och lämnar ett fåtal små vita skumfläckar som flyter runt på ytan.

Inte tillför det mycket till kaffeupplevelsen, precis. Men det är perfekt att skrämma folk med i fikarummet på jobbet.

Finns på ICA Maxi i Solna Business Park, om någon av er är lika galen som jag.