Nutida absint sägs vara en blek kopia av sitt forna, vilda jag. Men den mytomspunna gröna fén var uppenbarligen inte särskilt farlig ens då det begav sig. Absint från förra sekelskiftet innehåller faktiskt inte mer hallucinogena ämnen än vad moderna versioner gör. Det rapporterar en internationell forskargrupp i kommande numret av Journal of Agricultural and Food Chemistry.

Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den ”aktiva” ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i ”riktig” absint, men de verkar vara just det – rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal, där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar.

I riktigt stora doser är tujon dödligt, men på ett ganska oglamoröst sätt – det ger muskelspasmer och kramp. Några kliniskt bevisade hallucinationer har ämnet inte gett upphov till. Även om tujonet är en del i den klassiska malörtssmaken så är det alltså inte så mycket att skryta med, och vore det inte för myten skulle knappast de hoppfulla ge sig på att importera östeuropeisk fulabsint märkt med ”high thujone content”.

Den nya undersökningen är det hittills största* testet av gammal absint – det vill säga, absint tillverkad innan det franska förbudet 1915 – och det visade sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra ”bitters” som tillåts innehålla upp till 35 mg/L (inom EU; andra gränser för t ex USA).

Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de ”sinnesvidgande” hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.

Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: ”Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det”.

Tidigare publicerat på Vetenskapsnytt. Bra texter om absint finns också bland annat på Systembolagets webbsida , på Populär Historia och på absintentusiasten Markus Hartsmars rejäla webbsida.

*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.

Bland systemets februarinyheter finns en alldeles fantastiskt god cider med calvadosnyanser från sex månaders lagring på gamla calvadosfat. Den tillverkas av normandiska familjeföretaget Dupont i Calvados du Pays d’Auge. Något sötare och mindre besksyrlig än Systemets övriga franska cidrar, med stor och fruktig äppelsmak.

Lägg namnet Dupont Cidre Reserve 2006 och katalognumret 1808 på minnet och kila sedan iväg till Systemet illa kvick, för de har inte tagit in mer än drygt 800 flaskor totalt. En flaska kostar 93 kronor och det är värt vartenda öre.

Naturligtvis är det snudd på helgerån att laga mat på så god cider, men så kan det gå när inspirationen slår till.

Fruktig fransk äppelcider och färsk rosmarin passar väldigt bra ihop – antagligen har de några doftkomponenter gemensamt, åtminstone enligt min näsa. Champinjoner och rosmarin är en annan favorit, så den här gången provade jag att kombinera alla tre.

Jag saknar en bra tjockbottnad kastrull, så jag gör min risotto i en stekpanna istället. Det går alldeles utmärkt, bara man rör om ordentligt så att inte samma riskorn ligger högst upp vid kanterna hela tiden – då riskerar de att inte bli genomkokta.

Ciderrisotto

Receptmakare: malin sandström

Portioner:2 stora

Tid:cirka 30 minuter

• 1/2 gul lök
• 2 dl arborioris eller annat risottoris
• 5 dl svampbuljong (het)
• 2 1/2 dl fransk cider
• 1 dl finriven parmesan
• olivolja till stekning
• 10-15 blad färsk rosmarin

1. Finhacka löken och stek den genomskinlig i olivolja.
2. Häll i riset i kastrullen eller stekpannan och låt det steka med i oljan i ett par minuter.
3. Häll över 1 dl cider och låt koka in helt. Häll sedan på buljongen och den resterande cidern i omgångar, lite i taget, tills riset är klart (det ska ha en liten kärna av tuggmotstånd i mitten) och risotton har en löst krämig konsistens.
4. Rör ner den rivna parmesanen och finhackade eller finrivna färska rosmarinblad.
5. Servera med stekta skivor av färska champinjoner, stekta palsternacksstrimlor och eventuellt en fläskkotlett. Eller som den är. Drick resten av cidern till.

Vissa arbetsdagar är fikapauserna det mest spännande som händer – det man har i koppen, alltså. Som en följd av det har jag samlat på mig smått ohemula mängder te, kaffe och kringattiraljer på jobbet, en del av det rätt udda.

Men det här hade jag aldrig sett förut: lattemjölkskum på burk. Som sprej. Att burkgrädde är något av det vedervärdigaste jag vet hindrade mig inte alls från att snappa upp den. ”Hur illa kan det vara?” är nämligen en livsfilosofi som kan leda till en hel del intressanta upplevelser.

Och till min förvåning, kan jag meddela, var det inte riktigt så gräsligt som man kunde vänta sig. 100% originalmjölkskum, 0% fett låtersom ett recept på katastrof men är mest… intetsägande. Smakar inget. Luktar inget. Utseendet är värst, för när skummet ringlar sig ut är det otroligt likt rakskum – kritvitt, tätt och blankt i en smal korv. Men efter någon minut ovanpå kaffevärmen och lite försiktigt runtpetande med en sked liknar slutresultatet iallfall skummet på en latte från en ”barista” av den slarvigare sorten.

Tills man försöker smutta på kaffet, och möts av den förvirrande kombinationen av svalt skum och hett kaffe. Sedan blinkar man, och så är det borta. Skummet kollapsar väldigt fort, trots tillsats av stärkelse och stabilisator (xantangummi), och lämnar ett fåtal små vita skumfläckar som flyter runt på ytan.

Inte tillför det mycket till kaffeupplevelsen, precis. Men det är perfekt att skrämma folk med i fikarummet på jobbet.

Finns på ICA Maxi i Solna Business Park, om någon av er är lika galen som jag.

Vinter i Paris kan vara en synnerligen grå, blöt och trist upplevelse. Lyckligtvis finns det gott om tesalonger som man kan smita in i för att återfå sin tro på tillvaron. Min favorit är la fourmi ailée, en före detta gammal bokhandel nära Notre Dame som mystiskt nog verkar vara rätt turistbefriad.

Det var där jag först drack mitt nuvarande absoluta älsklingste; Empereur Chen-Nung, en subtil och elegant variant av rökiga lapsang souchong från Mariage Frères. Trots att jag sedan dess druckit det på andra ställen kan jag inte låta bli att associera det till gamla, ömt vårdade böcker och en varm tillflykt under råkalla regniga söndagar.

Jag har tidigare beklagat att riktiga tehus inte fanns i Sverige, men nu när jag för första gången varit på Chaikhana tar jag tillbaka det, bums och genast. Jag skulle kunna säga att det berodde på atmosfären och den perfekt ihopsatta french afternoon tea-menyn, men nog är det till viss del så att det beror på att de hade det, mitt te, som jag trodde inte gick att få tag på utanför Frankrike.

Att det är uppemot två månader kvar till våren känns just nu som ett litet obetydligt bekymmer. Jag är rustad med te, och den säkra förvissningen om att det dessutom finns en tesalong att ta till när det behövs.

För ett tag sedan blev jag lite full i skratt när jag såg att någon smart rubriksättare på SvD basunerade ut att ”Supervin förlänger livet - Hälsonyttan av att dricka vin har länge diskuterats. Senast i raden av nyheter är ”supervinet” – vinet som ökar din livslängd.”

Kinesiska forskare har visserligen tagit fram en genmodifierad druva som producerar mer än fem gånger mer resveratrol än innan, och vill enligt SvD göra vin på den. Men jag tror det är rätt långt kvar till ett ”supervin”.

Den modifierade druvan har fått en gen från ett vilt kinesiskt vin, en variant av enzymet stilbensyntas (som triggar produktionen av resveratrol). Resultatet beskrivs i artikeln i den vetenskapliga tidskriften Plant Cell, Tissue and Organ Culture. Ett vackert litet exempel på parasitbekämpning, som säkert blir mer acceptabelt i de flestas ögon eftersom det rör sig om ett ämne som ses som hälsosamt. För människan, iallafall, om än inte för svampen.

Blir det något supervin då? Vägen från testodling av druva till kommersiell vinproduktion av något som är drickbart är trots allt ganska lång, och några belägg för att en sex gånger högre halt av resveratrol verkligen märkbart förlänger livet (i de måttliga doser vin som är hälsosamma) tror jag knappast att det finns.

Dessutom är det oklart hur stor mängd extra resveratrol som verkligen hamnar i vinet, och hur gott det blir (antioxidanter är oftast beska). Olika fermenteringstekniker påverkar mängden antioxidanter i det slutliga vinet. Druvan ifråga, Thompson Seedless, är inte precis en högt ansedd druva i vinvärlden utan används mest som bas i billigare viner. Framför allt används den till vitt vin – dvs, man tar bort skalen innan man fermenterar – och eftersom resveratrol mest finns i skalen så blir det då ganska poänglöst med ett vitt supervin. I fråga om antioxidantinnehåll slås vitt vin ut av vilket rödvin som helst, och av druvjuice.

Nej, vill man dricka ”supervin” är det bättre antagligen bättre att leta upp vin (eller portvin) gjort på muscadine-druvor, som är berömda för sitt höga innehåll av resveratrol. Upp till fem gånger mer än i vanligt rödvin.

Men vänta nu, låter inte det där namnet bekant? Thompson Seedless är en vanlig ätdruva som du säkert provat någon gång. Vanliga russin är praktiskt taget uteslutande torkade Thompson Seedless. Så varför inte göra russin av druvorna, superrussin? Men det ger förstås inte lika bra rubriker.

Korspostat till Vetenskapsnytt.

Den tyska tekulturen verkar vara väldigt underskattad – för att inte säga totalt okänd. Jag snubblade över den på min första jobbresa, och sedan dess har min resväska alltid varit knökfull med te när jag kommer hem från Tyskland.

Framför allt är det fruktteerna som saknar like i Sverige. Hibiskus, citrongräs, torkade bär, torkad frukt, rotfruktsbitar, örter… det finns nästintill oändliga kombinationer som både är vackra att se på och luktar och smakar fantastiskt.

Och som bara finns att få i gulliga små teaffärer i Tyskland – trodde jag. Reser man inte så ofta fylls då inte heller teförrådet på så fort, och favoriterna får man ransonera ut varsamt, varsamt till speciellt välkomna gäster.

Häromdagen snubblade jag över webbshoppen för en av mina favoritte-tillverkare, och tillbringade en mycket trevlig timme bläddrande i stortimentet. Ovanför ser ni resultatet, blandade gamla favoriter och nya spännande smaker (samt lite annat praktiskt).

Från vänster stående: svart te med chili- och choklad, brännässelte med ananas och ingefära, havtornsblandning, turkiskt äppelte, rumtopf-te (röd frukt och romsmak) samt banan- och körsbärste. Liggande: fruktte med gummibjörnar(!), honeybush-te med jordgubb och citrus-kalamansi-te samt diverse teprover, burkar med kandisocker i rom och världens bästa temått med långt skaft och djup måttdel.

I muggen engångspåse med klämma för den som vill ha riktigt te i muggen istället för det överblivna parfymerade smulkrafs som brukar säljas som tepåsar.

Nu kommer vi glatt och hämningslöst dricka te tills det sprutar ur öronen, och sedan beställa mer. Inte blev det särskilt dyrt heller, frakten gick på en dryg hundralapp och hade jag bara varit hemma hade jag fått paketet vid dörren efter två arbetsdagar.

Så lystring, teälskare! Här är adressen. Ett tips är att välja den engelska webbshoppen snarare än den svenska, eftersom den senare av någon anledning är helt på tyska. Är man den sortens tenörd som bara dricker riktigt fina kvalitetsteer finns ett brett utbud av sådana också. Och de har många ekologiska teer.