När bokbranschen darrade som värst kändes det som att vartenda förlag förlitade sig på smilande kändisar som kunde fronta halvtaskiga kokböcker med tveksamma recept. Och jag såg rött. Speciellt eftersom jag inte tror att Dominika Pescynski vet upp och ner på en kastrull eller att Pernilla Wahlgren någonsin har använt sig av sitt eget porslin till annat än rekvisita. Så nej, jag var inte allt för optimistisk när jag såg två rosiga systrar på omslaget, klädda i pastell och ståendes i ett avundsvärt grönskande Marstrand. Upp till bevis!

Sommar med systrarna von Sydow är först och främst en väldigt vacker bok, även om det är svårt att misslyckas med krispiga bilder på en västkust i blom. Den blandar privata vardags- och festbilder med gnistrande miljöbilder som inte känns påtvingade eller uppställda. En trevlig avvägning som inte står en upp i halsen (vilket annars kan vara risken med läskiga ”kändisböcker”). Recepten blandas med små tips och förslag som har ramats in i små rutor och kan vara allt från vad man kan göra med resterna, hur man dukar skoj eller hur man brygger te på rätt sätt. Inte mycket nytt, men hjälpsamt när man är trött efter en dag i solen med trevligt sällskap och ännu trevligare rosévin.

Det jag gillar allra mest är dock den personliga touchen. Jag kan ibland tröttnat på lite för perfekta kokböcker med kockar i höga hattar som pratar om råvaror och tillagning som mer avskräcker än omfamnar. Jag bakade tex. ”Helens hyllade grötbröd” endast av den anledningen, att det kändes sådär löjligt familjärt. Alla familjer har ju sina favoriter som man har dragits med sen start, och det finns absolut en charm i det. Superenkelt svennebananbröd som varken kräver surdeg eller jäskorg. Mitt barn (=sambo) slukade det med mängder av smör och smakfattig ost, vilket jag tar som ett gott betyg.

Hela boken är indelad efter kapitel så som ”Helig helgfrukost”, ”Mingla på Marstrand”, ”Kom på kalas”, ”Afternoon tea” mm. På så sätt får de med tillfällen både för en ensam bög i förorten som vill lyxa till sitt gråa liv (=jag), festsugna brudar i söta klänningar, barnfamiljen som vill ha något snabbt och enkelt utan tjat och middag med gamla vänner som mest vill ha något gott att dricka och skit att prata om. Och det upplägget passar faktiskt väldigt bra. Många av recepten har man dock sett förut…lite för många gånger. Men Amy och Ebba har gett dem en liten twist, så du behöver inte gäspa dig igenom uppslag efter uppslag.

På tal om lyxiga frukostar så testade jag den här grekiska yoghurten med äpple och kardemumma. Kombon med pistagenötter och granatäpple på toppen gjorde hela kalaset riktigt fräscht. Nej, det är definitivt inte att uppfinna hjulet, inte ens att uppdatera det…men jäkligt gott.

Och här är en av favoriterna – ugnsrostad blomkål med garam masala. Oväntat gott och svåra att sluta gnaga på. Perfekt som drinktilltugg eller för att tysta gästerna med innan middagen.

Genomgående så är recepten väldigt fräscha och somriga, som de ska vara. De kräver inte märkliga ingredienser eller skojiga teknikprylar och är hälsosamma utan att det känns som att man går på någon uttjatad diet.

Här är ett typexempel på nyttigt och grönt, men utan att man hör en fettdoktor surra i bakhuvudet. En ”supersallad” med bland annat edamamebönor, rostade ärtor och parmachips. Tog fem minuter att slänga ihop och två minuter att trycka i sig. Görgott!

Hamburgaren ovan med rivet äpple var ett av bakslagen. Jag är i och för sig av åsikten att en perfekt hamburgare innehåller nötfärs, salt och peppar…inget mer. (Möjligtvis lätt stekt schalottenlök). Så att trycka ner två ägg i smeten gör att det smakade mer omelett än saftig burgare. De höll även ihop lite taskigt. Tur att man serverade de tillsammans med salsan bestående av avokado, svarta bönor, mango mm. Den kan säkert rädda många tråkiga grillkvällar i sommar.

Det kan tyckas märkligt att Ebba valt att dra in sin syster, bosatt i USA, i projektet. Men det är en av de sakerna som jag tror har utvecklat det här till en lite intressantare bok. Ett av recepten som Amy har bidragit med är till exempel chocolate chip cookisen ovan…med kikärtor. Ett sätt att få ungarna att tugga baljväxter. Javisst! Malmöit som jag är hade jag ju satsat på en väl rullad falafel, men vi är väl av olika skolor.
De var riktigt goda även om man inte smakade någonting av kikärtorna (vilket var avsikten). Det där med barn är smått förvirrande…

Och nu någon form av avslut. Nej, jag är ingen galen Janne Josefsson som kommer att dissa den här boken rakt av bara för att de minglar i flotta Marstrand och inte på min taskiga balkong i Vällingby. Och även om jag ser till det faktum att Ebba är känd, och det här är en kändiskokbok, så känns den ändå mer genuin än mycket av det som tidigare har släppts ut i den låtsasgenren. Den är inte slentrian, den är inte beige, den är inte copy/paste. Den är inte heller nyskapande, banbrytande eller experimentell.

Däremot är den nog så inspirerande för alla som inte har hyllmeter med kokböcker hemma och som behöver en ny älskling inför sommarsäsongen. Så ja, överraskande bra, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga. Varför? Därför att jag är fördomsfull…och hemsk…som Janne Josefsson. Skillnaden är att jag ser förbi allt efter en löjligt god kolatårta med bananer, vispad grädde med grekisk yoghurt, toppad med dajm.

Ebba och Amys bok ”Sommar med systrarna von Sydow” går bland annat att köpa här.

.

.

.

.

.

Mattias Kristiansson

www.bakemyday.se

Jag heter Mattias Kristiansson, är självutnämnd bakbloggskunglighet (www.bakemyday.se), kreativ kakfantast och eminent kokboksrecensent här på Taffel.se. Jag ser varje gång till att baka/laga några av recepten ur böckerna för att kunna ge en så rättvis analys som möjligt.

Den här gången recenserar jag:

Den Franske Bagaren av Sébastien Boudet

2004 startade Sébastien Boudet caféet ”Petite France” och frälste alla hipsters och läckande lattemammor på Kungsholmen i Stockholm med sina frasiga croissanter, exemplariska surdegsbröd och förföriska bakverk, som omvandlade alla till pompösa frankofiler. Självklart var jag en av dem. Sedan såldes Petite France och Sébastien gav sig ut på ett korståg i Sverige som en surdegens Messias för att återigen frälsa (= läxa upp) alla okunniga potatislimpor och polarbröd.

När nu Sébastien har släppt sin Bibel för mindre vetande svennar så är förväntningarna skyhöga hos alla baknördar. Inklusive hos mig.

Om man ser till foto och layout så är boken riktigt, riktigt snygg. Det relativt stilrena bildspråket som har följt Sébastien (men inte nödvändigtvis Petite France), finns där med brutalt krispiga foton av Carl Kleiner som blandas upp med kittlande vackra illustrationer av Olaf Hajek. Det känns dock som att bildspråket inte är helt konsekvent genom boken, som att man dels vill vara blank och polerad à la ”Om jag var din hemmafru”, samtidigt som det ska vara lite smutsigt och genuint à la ”bara fötter i träskor på fransk landsbygd”.

Boken är indelad i sju delar som täcker allt från surdeg, till mat och desserter. Kapitlet med oljor och röror kunde ha strukits, det känns bara forcerat och oinspirerat.
Inflikat lite här och där är texter om Sébastiens uppväxt, familj, flytt till Sverige, Petite France mm. De är riktigt trevliga att läsa, inte för långa och högtravande, utan relativt korta och intressanta.

Det som kanske gjorde mig mest besviken var att i princip alla bröd, kakor, desserter och förmodligen någon maträtt också, har tidigare serverats på Petite France. Det framstår ganska tydligt att det här inte är en bok baserad på ”Petite France”, så för att vara alstret som ska sätta nivån på hans framtida arbete så är den lite…tunn. Det är inget vi inte har sett förut, från Madame Croque och Quiche Lorraien, till baguetter, financierer och fransk äppelpaj. Jag hade väntat mig något mer nytt och inspirerande.

Boken startar för övrigt med 25 (!!!) sidor om hur man gör en deg. 25 sidor exklusive bilder. Det är såklart för att visa hur enkelt det är att baka bröd…(?) För dig som betar dig igenom alla 25 så är det faktiskt riktigt matnyttigt och lärorikt. Men tro som sagt inte att surdeg är som vilken deg som helst. Vi pratar kungligheter här!

Jag, som aldrig har lyckats med en surdeg, tog tag i det här med full entusiasm. Efter några dagars gullande och geggande med surdegen så tyckte jag nog att den bubblade på bra. Vi hade en fin relation och jag trodde att vi hade funnit varandra på riktigt. Tills jag bakade Pavén. Nog för att det är billiga råvaror att misslyckas med, men efter sex dagars slit förtjänar man ju någon form av belöning. Och inte i form av ett kompakt bröd (som i och för sig smakade gott). Det här var dock inte receptets fel, snarare mitt. Tror att jag hade mens den dagen eller något. Men jag är hoppfull!

Efter Pavén kastade jag mig in i baguettbak som efter två dagar resulterade i ett väldigt gott, men inte så håligt och ”baguettigt” inkråm som jag hade hoppats på. Som med alla degar så skyller jag på mig själv (vilket Sébastien nog ska vara glad för ) Degar är ju lömska och oberäkneliga och jag tvivlar inte på att det kan fungera, även om jag är tveksam till att man får till ett lika bra resultat i en hemmaugn som i ett vedeldat spektakel.

Som tur var kunde man använda samma baguettedeg till en mumsig Pissaladière. Det är, för er som inte vet, som en pizza men med lök som har fått confitera i ankfett ”utan att ta färg” (även om den på bilden i boken nästan ser friterad ut). De blev faktiskt riktigt gott även om degen var lite seg. Perfekt som en trevlig förrätt eller något att gnaga på till drinken.

Mina gäster fick även smaka den franska potatisgratängen med karljohansvamp. Inte alls svår att göra och väldigt, väldigt smakrik. Dock lite blaskig. Nästa gång tror jag att jag går i från tipset om att skölja potatisen några minuter så att stärkelsen försvinner. Jag är svennebanan och gillar krämiga gratänger!

Och så till croissanter och pain au chocolat, de två bakverk som jag mest frekvent drömmer om. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag aldrig har gett mig i kast med att baka croissanter, främst därför att jag av naturen är livrädd för att misslyckas. Men Sébastiens pedagogiska steg-för-steg-instruktioner, med bilder, gjorde mig något lugnare.

Och det var ett enkelt recept att följa även om det lämnade lite till fri tolkning. Sébastien uppmanar folk att inte använda sig av en degblandare utan att ta i med händerna. Jag är inte den som är den så jag körde ner mina små nävar i den kalla degen och ”knådade i några minuter”. Något säger mig att ”några minuter” kan vara allt mellan 3-10 minuter och att mina klena stumpar till händer förmodligen jobbar helt annorlunda än luttrade bagare eller effektiva degblandare. Allt resulterade i en inte allt för elastisk deg, men helt enligt receptet.
Croissanterna var svåra att rulla ihop just på grund av det här, men pain au chocolaten gick lättare. Croissanterna jäste dock inte en millimeter trots fyra timmars tålamod. Färdigbakade var de trots allt smörigt goda och tjänstgjorde som frukost, mellanmål och snacks i två hela dagar.

Sist men inte minst den läckra chokladbakelsen med det inte alls franskklingande namnet: Death by Chocolate. Den var väldigt enkel att göra även om den krävde några steg. Pajskalet som för ovanlighetens skull skulle knådas (brukar alltid varnas för sådant annars), fylldes med en fondant som bakades av och sedan toppades allt med en chokladganache som kan vara det lenaste och mest tillfredsställande på länge.

Så för att avsluta måste jag säga att det här verkligen är en trevlig bok och du ska absolut köpa den…om du är ett gigantiskt fan av Sébastien Boudet och/eller Petite France. Om du å andra sidan ”bara” är ute efter en kokbok med frestande fransk mat och bedårande bakverk så finns det helt klart andra böcker med en bredare och mer tillfredsställande repertoar.

Sébastien Boudets bok ”Den franske bagaren” går bland annat att köpa här.

Mattias Kristiansson