Sommaren när Utoja hände hade jag en annan blogg. Jag skrev.
När världen gråter och tv'n har rapporterat till mig hela dagen får jag plötsligt nog. Jag lägger kudden vid fotändan och kryper så nära hunden jag kan. Ligger i mörkret och lyssnar på andetagen när han sover. När det stora blir för stort och sorgen inte ens går att ta in går jag tillbaka till ursprunget. Lagar mat och tar hand om barn. viker tvätt och städar lådor. Gör sånt som inte kan gå fel, som inte kan göra någon besviken. När det är kaos i huvudet blir det ordning i hemmet, allt på sin plats, sortera, ställa till rätta. Minsta motstådets lag, inga risker, inga nya recept, nu blir det pasta med tomatsås. Jag gör så det räcker till alla.
Jag vaknar till nyheterna om Nice. Känner likadant. Kan inte räkna attentaten i år längre. Längtar efter ha min dotter nära. Att laga mat till henne, vika hennes tvätt, städa undan hennes leksaker. På söndag får jag träffa henne igen, då åker vi till Österlen till hennes mormor och morfar.
De ska leka, jag ska laga mat.
På bilden, rostade vaxbönor med dinkel och feta som blev min paradrätt förra sommaren.