Marknaden är som M.A. Numminens gummiboll – hela tiden studsar den tillbaka in i bloggen. Ända sedan vi kom hit har jag tittat fascinerat på de stora backar med bladigheter som finns hos grönsakshandlarna – däribland spenat, cikoria och något som heter ”brocoletti”. När jag härom veckan skrev om zucchini citerade jag hur Ellen Rydelius talade om att den ”gröna blomkålen, broccoli, som finns på vintern, är läckrare än den vita”. Vi är ense igen – broccoli är definitivt godare än blomkål. Extremt nyttig är den också, efter vad jag förstått. Men vad var egentligen broccoletti? Namnet betyder ju ”liten broccoli”, och den hade som små broccoliknoppar men var samtidigt närmare      bladgrönsakerna i utseendet.

Jag är en ganska innovativ matlagare, men samtidigt är jag obotligt nyfiken. Hur gör man egentligen? Så jag höjde på ögonbrynen och frågade tjejen i grönsaksståndet. Hon visade sig vara en god pedagog, för hon hämtade en kniv och visade: de stora bladen slänger man, men de små bladen, de fina stjälkarna och knopparna kan man använda. Detta kokas och blandas sedan med olja och peperoncini. ”Ottimo con la pasta!” förklarade hon.

Så det blev pastamiddag igår. Dessutom blev det väldigt mycket spill, för en hel del av blad och stjälkar var så grova att jag förkastade dem. Sedan kokade jag fliset i saltat vatten och blandade ihop med pasta. Någon peperoncini fanns inte (vi har ärvt kryddor från företrädarna, men hittills mest använt färska örter), fast svartpeppar fungerade utmärkt. Rätten blev verkligen utsökt. Till den drack vi ett rött vin från de romerska kullarna – det var skrämmande billigt och ohyggligt gott.

Frågan är förstås hur man skulle laga en sådan rätt i Sverige. När jag fördjupat mig i frågan (på internet och i italienska tidningar) inser jag att broccolletti inte är broccoli, utan en egen grönsak. Ibland kallas den cime di rapa, och det latinska namnet är brassa ruvo trasimena. Litegrann ingav den samma känsla som när vi fick hem den ekologiska grönsakslådan i Uppsala och ofta undrade ”vad gör man med det här?”. Något liknande har jag aldrig sett i Sverige. Uppenbarligen ska broccoli gå att odla över hela landet. Kan man göra det med broccoletti också? Det borde ju gå, tycker jag – men själv odlar jag bara kryddörter och lavendel.

Broccoletti smakar också utmärkt som tillbehör till exempelvis kött, sa grönsakshandlerskan. Jag har provat den tillsammans med spenat i risotto också, men tyckte det blev lite smaklöst, även om jag slängde i hacket på slutet. En vitlöksklyfta piggade upp. Som lunchrest dagen därpå smakade risotton mycket bättre. Bland broccolirecept i La Repubblica hittar jag också pasta med broccoletti och sardeller. Helt säkert kan man ha den snabbkokt i salladen. Eller wokad, om man skulle våga lämna det italienska köket. Förmodligen kan man hitta en massa trevliga användningsområden, när man nu vet hur den tillreds. Och att den finns.

Detta är en omskriven version av ett inlägg ur min  romblogg. Där kan man finna mer om mat, om historia, arkeologi, konst, kultur och Roms alla märkvärdigheter. Nästintill dagliga uppdateringar på:

http://carinaburman.se/rom/

Han och hans fru har varit smågrisuppfödare i snart 20 år och hör dessutom till de duktigaste i landet. Än så länge kan han betala sina räkningar och känner inte konkursen hänga över nacken. Men hela hans vakna tid funderar han på sin ekonomi. Värre är det för hans kollegor, där nu den ena efter den andra lägger ner. Hans granne sa häromdagen att pengarna och fodret till grisarna räcker högst 14 dagar.

Sedan är det slut. Då handlar det inte bara om att byta jobb, utan också ofta om att sälja sitt hem, gårdar som kanske har ägts av släkten under lång tid. Det handlar om att byta liv och hur lätt är egentligen det?

Den tyska dioxinskandalen ledde till att Kina och Ryssland stängde sina marknader för tyska grisar. I stället trycktes de tyska grisarna ut på den europeiska marknaden, däribland den svenska och därmed dök det svenska priset ytterligare. Egentligen borde det vara tvärtom, tyska dioxingrisar borde leda till ökad efterfrågan och stigande priser på svenskt griskött, men denna marknad verkar leva sitt eget liv.

Men egentligen är dioxinskandalen bara droppen. Svenska grisproducenter har fått mindre betalt än sina danska och tyska kollegor sedan hösten 2009, fast lönsamheten har varit dålig betydligt längre än så.

- Det är tio år sedan det gick riktigt bra, säger smågrisproducenten. I dag täcker inte min betalning foderkostnaderna. Det blir så när man befinner sig i en bransch som inte har pratat pris under 15 år.

LRFs förslag att staten ska ge grisproducenterna stöd för de extra kostnader som de har för att följa djurskyddslagen, tycker han är bra. Men han tror att det är politiskt omöjligt.

- Men någonstans måste pengarna komma ifrån. Snart kommer vi inte bara se svingårdar försvinna, utan även slakterier, avelsföretag och rådgivning.

Men han inser att staten inte kan hålla en näring under armarna. I framtiden tror han att grisproducenter måste gå samman och lansera koncept-grisar, griskött som borgar för olika kvalitéer som lokalproducerat, ekologiskt, hög ätkvalitet, högra djuromsorg osv. Därefter gäller det att förhandla fram fasta priser med slakterierna eller slutkunden.

- Det nuvarande systemet med bulkgris som säljs på en marknad där priset varierar vecka från veckan, det tror jag är helt uteslutet. Ett fast pris gör att slakterierna får ta en större smäll när priserna går upp eller ner och det gör också att de anstränger sig mera, säger han.

Fast hur många som kommer att vara med i den framtiden, det vet han inte. Han hoppas att han kommer vara det, men han är långt ifrån säker.

I somras var jag i Frankrike och surfade. Tydligen var det inte utmanande nog, för bråkstaken i mig beslutade att kasta lite bensin på den eld av lokalpatriotism som mina medsurfare uppvisade. Gruppen bestod till större delen av personer från Alsace, och jag tror nog de tyckte mina hopplösa försök att fläta samman de få ord franska jag kunde var ganska charmiga. Det vill säga, charmiga tills jag, med retsam blick hävdade att choucroute garnie var tysk mat. Ingen ville såklart erkänna detta, och därför tänker jag helt sonika våldföra mig lite på en annan klassiker från det området.

Tarte flambée kan liknas vid en pizza, men utan tomatsås, och toppad med crème fraiche eller kvarg, lök och bacon. Och hur gott det än är så ville jag skruva lite på originalet.

Det började igår kväll då jag var hemma från jobbet. Jag såg en lite sömnig fänkål i lökskålen och så var det avgjort. Jag menar, vem ser inte en tarte flambée med fänkål framför sig efter en så inspirerande syn. En tunn krispig botten full med fänkålsfrön, mild len kvarg, söt lök och framförallt mer fänkål.

Så efter att degen kalljäst ett dygn kunde jag alltså äta min vision idag. Det blev kalas, men med en lärdom. Fläsket gav inte alls nog med sälta så för receptet nedan uppmanar jag er att ”krydda” kvargen efter egen smak. Till tarten hade det varit trevligt med en torr, krispig riesling. Precis en sån som man gör i…Nordamerika!

Tarte fänkål

Receptmakare: Patrik kull

Portioner: 4-5

Använd gärna ett eget recept på pizzadeg alt. jäs denna deg enligt ett sådant recept om iden på att jäsa något medan man sover och är på jobbet känns konstig.

• 500 g vetemjöl
• 300 g vatten
• 2 nypor salt
• 1 nypa torrjäst (det är inte så noga som en del tror)
• 1 msk fänkålsfrö
• 1 färsk fänkål
• 1 gul lök
• 250 g kvarg (salt och peppar efter egen smak)
• 200 g rökt fläsksida

1. Mixa mjöl, vatten, salt, jäst och fänkålsfrö tills du kan ”dra” en liten degklump till en tunn film som man nästan kan se igenom.
2. Jäs i bunke täckt med folie i ca 24 timmar.
3. Sätt ugnen på högsta möjliga gradantal (jag hade ungefär  275°C ) med en plåt i mitten på ugnen.
4. Koka upp vatten.
5. Skiva fänkål och lök i tunna skivor.
6. Mjuka upp skivorna i det varma vattnet för att få igång tillagningsprocessen.
7. Forma degen till önskad form/tjocklek på ett bakplåtspapper (gravitationen är din kompis).
8. Bre degen med kvarg och fördela fänkålen/löken samt fläsket jämt över kvargen.
9. För med hjälp av en bricka eller plåt över bakplåtspappret till den varma plåten i ugnen och grädda i 15 min eller tills klar.

Det finns många skäl att resa till Italien. Maten är inte minst viktig, åtminstone för mig. Vår mathållning hemma är ofta italiensk eller italienskbesläktad, men den smakar aldrig som här. Jag minns en gång i Asciano, vår toskanska by, när jag försökte bispringa en önskan om kött och potatis med att laga köttlimpa. Med svensk husmanskost hade den föga likhet, vilket väl delvis berodde på att köttet var grövre malt men också på att jag min vana trogen slängde i lite allt möjligt – antagligen också italienska örtkryddor. Efter nitton år minns jag den rätten fortfarande, vilket ju är mer än man kan säga om de flesta vardagsmiddagar.

Ellen Rydelius tycks ha varit en livsnjutare. Hon gav också ut en italiensk kokbok – Billiga dagar i italienskt kök (1941) – vid en tid när det var ransonering och inte ens pizzan hade  introducerats i Sverige. I guideböckerna blir hon också entusiastisk över maten. Hör här hur hon hetsar upp sig i Rom på 8 dagar (1929):

Svenskt smörgåsbord är icke det enda i världen, som mången patriot kanske tror. Den ryska zakuskan har stora förtjänster, och detsamma kan sägas om den italienska antipasto. Smaka t.ex. på den rökta skinkan – den romerske gurmén äter den ibland med färska fikon eller melon – oliverna, de små carciofini i olja, alice, som är en mycket salt motsvarighet till vår ansjovis eller kanske sardeller, den röda peperone – en mycket skarp, spansk peppar och majonnäsrätterna. [….] Den gröna blomkålen, broccoli, som finns på vintern, är läckrare än den vita, som heter cavalfiore. Den anrättas varm med smör som i Sverge, som sallad och stekt i olja. Skulle det vara sommar, då vi äta vår Castaldimiddag, kunna vi välja zucchini, en sorts små gröna pumpor, som äro mycket goda och kunna lagas på en massa sätt. Om vi kunde omplantera zucchini i svensk jordmån, utan att de förlorade i smak, skulle det säkert bli stor glädje i tusen husmödrars hjärtan. En ny läckerhet åt husets herre…

Zucchini! Inte att undra på att Rydelius verkar så sympatisk. Jag älskar zucchini och överraskar gärna familjen med nya zucchiniinnovationer, även om entusiasmen inte alltid är lika stor hos alla.

Då i Toscana, när barnen var små, handlade vi på byns Coop och var nöjda med det. Det var där vi lärde känna ruccolan, vilket på den tiden inte ens svenska grönsakshandlare hört talas om. Föga anade vi att den snart skulle vara i var mans mun.  Här i Rom går vi till snabbköpet ibland, men allra helst till marknaden. Där handlar vi av bonden själv.  Dagens inköpslista lyckades jag tappa bort ganska snart, men den löd något i stil med: Antipasti. Grönsaker. Kött. Bröd. Ost. Det låter lite som en italiensk måltid.

Grönsakerna köpte vi av bonden själv, och zucchini fanns förstås med. Den är inte längre någon renodlad sommargrönsak och säljs här med sina delikata blommor, som man aldrig ser till i Sverige. Av de många tillagningssätten väljer jag nog att steka den i olivolja, kanske med en vitlöksklyfta för smakens skull. Det blir mycket grönsaker, en liten lammkotlett och om vi skulle orka det kanske en bit caciotta, en ganska mild men smakrik ost. På hemvägen passerade vi enoteket vid Via Carini, så bra vin har vi också.

Detta är ett inlägg ur min romblogg – fyra månader i Rom med guideboksförfattaren Ellen Rydelius (1885-1957). Och ”jag” är Carina Burman – författare, litteraturforskare och matglad. Läs de nästintill dagliga uppdateringarna på:

http://carinaburman.se/rom/

Det började egentligen i höstas. Jag gick runt på en rätt slätstruken matmässa och konstaterade att alla utställare, oavsett huvudprodukt, tydligen importerade olivolja. Bland dessa så skulle ungefär hälften också försöka förklara meriterna med deras nya ”balsamico” (läs sirap) medans bara en monter visade upp något så spännande som druvtypisk riktig vinäger så en guldstjärna till Werners GourmetService för det. Men det är ett helt annat inlägg det.

Mässans höjdpunk var för mig Carovins monter (där de serverade en av de bästa skinkorna jag någonsin ätigt). Men framförallt jobbar min kompis David där och jag såg framför mig hur jag skulle spendera merparten av tiden med näsan i någon dyrgrip från till exempel Ornellaia. David hade dock andra planer för mig, och försvarslös som jag är mot produkter med denna typ av passion och hantverk bakom sig, hamnade jag vid något så otippat som grappa.

Grappan kom från producenten Nonino, vars historia man kan läsa om här, men några av de avväpnande nyckelorden är kvalitativa och ”nyskapande” druvspecifika produkter, limiterade produktsläpp på konstmuseum och ett italienskt familjeföretags passion för kvalité. Pretentiöst kan tyckas, men jag kände mig mest som en liten hund som hör att det är dags för mat. Detta trotts att jag, på grund av en tidigare erfarenhet, rankat grappa ungefär i nivå med T-Röd.

Väl framme vid provningshörnan kunde jag till min stora förvåning uppskatta de olika nyanser som de olika druvtyperna och lagringsmetoderna gav grappan. Och för mig var den största positiva överraskningen den fruktighet/druva som man fortfarande kände i de olagrade varianterna. Trumfkortet, som spenderat 228 månader på ekfat, var på tok för komplex för mig och som med mycket lagrad sprit tycker jag att smakerna liksom flyter ihop, men då är jag än så länge rätt otränad i ämnet, och jag får nöja mig med att tycka att flaskan var riktigt snygg.

Så som alltid när jag har en smakupplevelse börjar jag genast fundera kring hur den skulle kunna användas hemma i köket. Och med David på Carovin kom möjligheten att faktiskt översätta mina tankar till middag nu i helgen.
Jag besannade mig och beslutade att laga tre rätter, medans David gick all in och presenterade åtta olika grappor från producenterna Ornellaia, Nonino, Bava och Giulio Cocchi. Jag har absolut ingen tidigare erfarenhet med att matcha såhär starka drycker så proffs får ursäkta.

Först ut var en halstrad torskrygg med grillad endiv och en varm vinägrett på olivolja russin och sherryvinäger. Till denna ville jag ha en druvig grappa och tanken var väll lite att russinen skulle agera brygga mellan dryck och mat. Utfallet, ja vad ska jag säga. Kanske borde vi ha vattnat ut grappan för att komma ner på lite snällare procent så som en whisky, men eftersmaken var iaf villig att vara på samma dansgolv som smakerna i maten. I retrospekt får jag nog glädjas åt en lyckad rätt och en perfekt stekt fisk.

Rätt två var en polenta med biff och en liten rödvinsreduktion. Här var tanken att använda ett rökt salt och på ett sätt anspela på de robustare lagrade tonerna i den grappan. Återigen, köttet blev bra, eftersmakerna samspelade utan att köra över varandra men någon synergi lyckades jag inte få till.

Till efterrätt gjorde jag en smördegstarté med pecorino, honung och krossade kaffebönor. En enkel efterrätt och väldigt lyckad kombination om jag får säga det själv. Så enligt devisen att jag alltid förknippat grappa med kaffe, högprocentig dryck blir mjukare med sötma och allt är bättre med bra ost kom också den bästa kombinationen till. Kanske för att alkoholen i säg är bra på att dra ut smaker, men jag vill ändå inbilla mig att det nästan fanns lite honung i grappans doft samt att den fylliga komplexa smaken av druva och lite choklad faktiskt kompletterade mitt lilla bakverk.

Avslutningsvis kan jag ju bara konstatera att grappa inte längre är något att undvika, jag måste bara se till att den håller rätt kvalité och serveras efter varmrätten.

Till förrätten:
Grappa lo Chardonnay, Nonino (Artnr 70904, 315 kr)

Till varmrätten:
ÙE la Riserva dei Cent’anni 1993, Nonino (Artnr 70228, 1829 kr)
Clos Apalta 2007, Lapostolle (Artnr 73899, 579 kr)

Till efterrätten:
Grappa Dorée di Moscato d’Asti, Giulio Cocchi (Artnr 89491, 444 kr)

Varm sherryvinägrett med russin

Receptmakare: Patrik Kull

• 1 del olivolja
• 1/3 del sherryvinäger
• Sultanrussin

1. Stek russinen i olivoljan så att dom blir puffiga.
2. Gå efter med vinägern medan pannan skakas så att russinen rör ihop vinägern och oljan

Pecorinotarte

Receptmakare: Patrik kull

Smördegen är egentligen inget mer än ett fordon för denna underbara smakkombo och kan uteslutas om man så vill det, men ja då blir det ju ingen tarte utan mer en lite udda ostbricka.

• Smördeg
• Pecorino
• Honung
• Kaffebönor

1. Baka smördegen till önskad form.
2. Smula osten i lagom stora bitar (inte för små).
3. Ringla över honung så att all ost får lite.
4. Krossa kaffebönorna och strö över.

Hem till gården, var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus  Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade  att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung. Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.

Nu är jag trött på att halka runt över den smutsiga skridskobana som är Stockholms gator. Därför vankas det het och rökig chili på fredag. Och enligt trovärdiga källor, så som barnprogram, ska det leda till att isen runtomkring mig smälter.

Däremot, innan jag fortsätter med detta inlägg måste jag först be om ursäkt för att de utlovade rapporterna från fruktkakan och patén uteblev. Utan att gå in på anledningar till detta så kan jag stolt berätta att fruktkakan blev helt underbar. Dock är jag lite besviken på min paté, kryddningen var på tok för snålt tilltagen och jag tror man utan problem kan använda dubbelt så mycket lök, salvia och muskotblomma.

Nu, åter till fredagen. Chili, eller chili con carne om man ska vara mer precis, upphöjs till närmast olympisk status i USA och om man är sugen på att nörda in på ämnet gör man gott i att snegla lite på de vinnande recepten i det ”internationella” (läs Texas) Terlingua International Chili Championship.

Jag kommer inte ge er något recept på chili idag, men jag har ändå ett recept jag vill dela med mig av. Chili äter jag helst ur en skål, som en murrig stark och köttig kudde för diverse tillval. Hackad färsk korriander och gräddfil är väll standard, men vill man testa något nytt tycker jag man ska prova en relish på syrad gurka och färsk jalapeno.

Tanken på mer chili på chili kanske inte låter så lockande, men faktum är att chili är ett långkok och smakerna kan bli lite grumliga. Därför är syran från gurkan och den gröna färska hettan från jalapenon en välkommen energikick.

Det är såhär bostongurka borde smaka, så tveka inte att äta denna relish till korv, hamburgare eller andra härligheter från grillen. Chili har ju inte bara en is-smältande effekt (Cartoon Network) utan svalkar även under sommarens varma vecka (Illustrerad Vetenskap).

Jalapeno & pickle relish

Receptmakare: Patrik Kull

Tid: 2 minuter

Har man inte egen surgurka rekomenderar jag märket Krakus som finns hos COOP

• 250 g surgurka
• 1  jalapeno
• 1 vitlöksklyfta

1. Om du  inte gillar väldigt stark mat, kan du kärna ur jalapenon
2. Finhacka gurka, jalapeno och vitlök med stavmixer

I morse sprängde jag målsnöret efter den första fasen av mitt nya LCHF-liv (redan nu anar ni nog vartåt det barkar). Det var invägning och blodtryckstagning efter en inledande månad. Och även om syftet med mitt LCHF-experiment inte i första hand var att gå ner i vikt så har det sedan jag började äta fett/rätt trillat av inte mindre än 6 kg. I själva verket följde jag mallen för hur man går ner i vikt med fett. De första dagarna rasade två kilo av, mest vätska. Sedan började jag återta de där kilona och var faktiskt uppe på startvikten igen, vilket gjorde mig lite orolig. Men snart började sipprandet nedåt och här står jag nu (bara lite mindre av mig). Min kropp behöver inte längre anpassa sig till en hormonell ojämvikt som jag hållit under armarna med onödigt slarvätande.

Blodtrycket, som jag under julen mätte till 140/90 var nu nere i 122/83, eller något liknande (mitt sifferminne är ovärdigt en ingenjör). Men den största vinsten jag uppnått är definitivt att de blodsockersvängningar jag tidigare haft under dagarna är som bortblåsta. Jag är mycket jämnare och piggare på dagen och vet inte längre vad lunchkoma är. Det skall bli intressant att se vart det bär hän.

Jag har levt strikt och varit sträng mot mig själv, men kommer att släppa efter lite på strypkopplet efter hand. Men bara lite. Jag har nämligen under den här kolhydratfastan insett hur hårt jag kopplat kolhydrater till belöning. Det är i själva verket så att jag så gott som hela tiden den här socker-  och mjölfria månaden känt att något saknats, och att detta lätt kan fixas till genom att jag tar en bulle till kaffet efter maten. Men det har inget med hunger att göra, och egentligen har jag inte heller varit så sugen. Det har gällt en typ av tillfredsställande mättnad som jag nu förstår varit kopplad till en blodsockerchock och inte att magen fått sitt. Med lite distans inser jag hur starkt det behovet varit, och hur mycket det styrt mina händer i affärer och på caféer: de har plockat åt sig saker med mitt tysta medgivande.

Börjar jag låta outhärdligt präktig? Börjar ni bli oroliga att jag bara kommer att predika fettdietens lov framöver? Var inte oroliga. I morgon hägrar en semla, och jag skall snart dra igång surdegen igen. Jag må sprattla, men återvänder alltid till min vite mästare, sockerbiten. Men för det släpper jag inte LCHF, och det kan nog hända att jag återvänder till ämnet och skriver om det.