Livet som tillfällig kolhydratfobiker är inte alltid enkelt, men det är å andra sidan inte heller speciellt komplicerat. Jag får då och då frågan hur jag lyckas variera vardagsmaten, som om det bara är genom kolhydraters försorg som mat får färg och variation. Faktiskt är det ganska enkelt, men jag tänker lite annorlunda än tidigare. Ofta utgick jag i mitt gamla liv ifrån själva kolhydratkällan, pasta/ris/potatis/vadsomhelst, och lade till sovel efter hand. Nu utgår jag ifrån ett rent sovel och lägger sedan till det jag är sugen på och vad som passar till, och ser bara till att där finns fett av bra kvalitet i tillräcklig mängd i råvara och tillbehör för att kompensera för de kolhydrater jag förvägrar mig. Det finns alltså egentligen ingen som helst anledning att tycka synd om mig eller att förundras över min påhittighet. Jag äter minst lika gott som tidigare och behöver inte anstränga mig för att komponera en matlåda jag kan stå för.

Det enda problemet kan vara familjemiddagarna, då vi helst skall äta samma mat. Jag vill inte pracka på andra min diet men vill inte heller laga två helt skilda middagar. Där skall då finnas en gemensam nämnare som är god nog för oss alla: kolhydratbefriad så att jag kan äta den, fet nog för mig men inte för fet för andra, och av en sådan natur att den bara behöver kompletteras med ris eller pasta eller vad som helst för att kännas som vanlig mat.

När jag satt i sådana tankar för någon vecka sedan mindes jag en väldigt fiffig lasagne som min sambo gjorde en gång (vi minns inte varifrån receptet kom från början). Istället för pastaplattor hade hon varvat en gräddig köttfärssås med tunna längshyvlade skivor av zucchini. Jag gjorde ett eget försök, och blev riktigt självgott nöjd.

Så här gjorde jag: jag hackade till mig en köttfärs av fläskkarré och nötkött och stekte den långsamt tills den fått färg och smak. Vid sidan fick en enkel tomatsås puttra under lock: hela burktomater, vitlök, lagerblad och stjärnanis. Jag hyvlade zucchini på min mandolin och efter avsmakning med s&p varvade jag tomatsås och köttfärs med zucchiniplattorna och passade på att blöta ner varje lager med några matskedar vispgrädde. In i ugnen på 200 grader i cirka 20 minuter, och sedan var det klart. Komplicerat? Knappast. Det är bara att göra som vanligt. Den enda skillnaden är att en lasagne med pastaplattor behöver lite blötare fyllning, då pastan suger åt sig vätska på ett annat sätt.

Speciellt nöjd var jag över att jag fick med mig av min zucchinilasagne till måndagens lunch för att riktigt kunna stoltsera (skrev jag inte att jag var självgod något stycke upp i texten?). Det här, tänkte jag, kan nog bli lunchens snackis. Denna smarta lasagne som alla kan äta och som är god nog att servera på vita tallrikar. Lite otåligt inväntade jag i lunchrummet frågan om matlådans innehåll. Nu skulle de minsann få se hur en matbloggare äter.

”Det är lasagne…”, sade jag som i förbigående, och koketterade med en paus där frågaren förstås skulle hinna börja fundera på hur det gick ihop med LCHF innan jag fortsatte för att riktigt sätta in stöten: ”…med plattor av zucchini, inte pasta. Zucchinilasagne.” Men jag fick inte den reaktion jag väntade mig. Allt kom av sig.

”Har du? Det har jag med!” sade kollegan glatt och visade. Och drog till mig rakt mellan ögonen med ”På lammfärs!”

Nu har jag bara några dagar kvar under sträng kostregim. I början av nästa vecka sker slutvägning och utvärdering. Jag återkommer då, om än med lite svedda stjärtfjädrar.

I morgon skulle vi ha fått middagsbesök av en av de snyggaste, smartaste och trevligaste unga liberalerna i landet. Han skulle leka med lilla S tågbana, bråka med mig om saker jag tänkt för min nya bok och på det stora hela förgylla vår tillvaro. Sen blev han sjuk. Och sen blev det ännu mer synd om honom.

Vi hade nämligen redan inhandlat en del av ingredienserna för morgondagens middag och bestämde oss i postdagisstressen i eftermiddags att använda dem i dag i stället. Salmalaxen låg där så lockande och vi hade ingen energi över. Trodde vi alltså, för när vi väl hade insett att det dessutom stod trekvarts flaska petit chablis i kylen började vi hacka och ordna med det som till slut blev det här årets kanske godaste middag. En helt vanligt tisdag. Förlåt Adam, jag lovar att försöka fixa något lika gott när du är frisk igen!

Rödbetor skalades och lades i het ugn med olivolja. Julklappen från konsultfirman på ett halvt kilo sudtyrolerspeck i helbit plockades äntligen fram och ett par rejäla skivor skars till små små kuber. Jag vispade till Lisas caesarcrème men struntade i yoghurten och hade i mindre sardeller och toppade med ca 1 msk färskpressad pomerans i stället för citron. Det blev så gott att jag snart har ätit upp alltihop och måste lägga mig ner på golvet. Den ljuvliga pomeransen råkar vara i säsong och jag råkade ha köpt några stycken på Daglivs häromdagen, den smakar lite som apelsin fast med syran från citron men med lite mer bitterhet. Himmelskt! Speckkuberna frästes som i Lisas recept. Laxen delades upp i tre delar (eller egentligen fyra eftersom lilla S tiggde till sig ungefär en fjärdel av paketet rått direkt från skärbrädan), en tredjedel skivades tunt för servering helrått, en tredjedel lades i hel bit i superhet panna och fick en minut på varje sida i resterna av speckfettet och skars därefter i liknande skivor. Den sista tredjedelen blev till det här busenkla men vansinnesbra receptet:

Salmalax med pomerans

Receptmakare: Isobel Hadley-Kamptz

Portioner: 2

Tid: 15 minuter

Det är pomeranssäsong nu i januari och då detta faktiskt är en av få frukter som faktiskt bara finns under en kort period försöker jag äta så mycket som möjligt av den då.

• 130 g salmalax (eller annan fin superfärsk lax)
• 1 pomerans

1. Skiva laxen i tunna skivor och dela i mindre bitar. Lägg i en fin skål.
2. Riv ca hälften av pomeranskalet över laxen med vasst fint rivjärn (Microplane överlägset)
3. Segmentera pomeransen över. Detta görs enklast som följer:
4. Skär med en vass kniv av skalet så att allt det vita också följer med. Skär med kniven ur klyftorna mellan hinnorna, det kommer finnas mycket kärnor men de plockar man bort med fingrarna efter hand. Pressa det sista av saften ur pomeranskadavret när alla klyftor är urskurna. Vänd runt lite.
5. Servera.

Signaturen Stefan ställde en högst berättigad fråga i kommentarsfältet till mitt förra inlägg: hur tänker man egentligen kring sin LCHF-mat då det tredje benet i treenigheten (kött, sås, potatis) rycks bort?

Ofta kommer blomkålen till fettälskarens räddning. Den innehåller minimalt med kolhydrater och kan serveras på många sätt, varav alla smakar signifikant olika. De som påstår sig inte tycka om blomkål har nog ätit sådan som råkat ut för skolbespisningshanteringen: kokad mosig med spadet borthällt. I det läget smakar den ingenting.

Blomkålen är verkligen en blomma, och saknar klorofyll. Blomman skyddas mot solljuset genom gröna täckblad som sveper in den. De grövsta bladen kan man kasta, men de spädare, nästan gula som sitter längre in är pepprigt goda och skall tas tillvara. Även stammen används, om det sega och fibriga lagret ytterst skalas bort först. Hyvla den riktigt tunt ner i en sallad (kanske tillsammans med kålbladen?) eller skär den i små bitar och ånga eller stek. Men släng inte!

Blomkålens små buketter är minst lika mångsidiga. Med en mandolin kan man hyvla av det allra yttersta på dem och då få något grynliknande som av vissa används som ris. Jag själv brukar använda grynen råa, i en sallad eller som strössel på något mjukt för att få till en konsistensbrytning. Det mjuka kan gärna vara en puré på blomkål: koka buketterna i sparsamt med mjölk/grädde/buljong (det avgör ni själva) och mixa med lite av spadet i taget tills ni har en slät, babystjärtslen puré.

Eller rosta skiten ur buketterna. In i ugnen vända i en aning olivolja tills de mjuknat och tagit färg. Eller ånga dem. Gratinera dem med ost och fläsk. Hyvla dem råa och ät. Gör vad som helst förutom att koka dem mosiga och hälla bort spadet.

Och när grannarna från Solsidan kommer och förväntar sig finmat på helgen plockar ni också fram blomkålen. En gräddig puré till halstrade pilgrimsmusslor (eller halstrade vad-som-helst) och LCHF har aldrig smakat bättre. Smaksätt purén med tryffel om ni har, eller tryffelolja om ni ids. Nog smakar blomkålen tryffel redan som rå?

Den där lena purén fungerar dessutom ypperligt i soppor. Vispa ut den i buljong – kanske i en fond ni kokat av räkskal? – och ni får en mättande soppa av vintertyp som rinner fint ur en termos. Och när ni ledsnat på vad jag har att säga om blomkålen går ni direkt till mästaren.

Vad gör ni med er blomkål?

Säkert är det så att mina eventuella kostrestriktioner inte har ett allmänintresse. Men det gäller å andra sidan det mesta jag skriver om här på bloggen. Handen på hjärtat är de flesta inläggen mest banala betraktelser från vardagslivet, funderingar och redogörande för allehanda anspråkslösa experiment. Det är inte mycket av mitt skrivna som platsar på en förstasida på en kvällstidning; det brukar vara där allmänintresset definieras. Kanske händer det en dag att Expressens nattredaktör skumläser igenom ett av mina inlägg och plötsligt får en snyting av purt, högoktanigt allmänintresse – hostar ut kaffet genom näsan och skriker till löpsedelsfolket: fetta bodonin, för nu måste folket få veta!

Att jag råkar följa en LCHF-liknande diet för att få lite kontroll över mig själv igen är knappast en nyhet av den kalibern. Men när jag ändå smusslat ut några antydningar om det kan jag lika gärna tala om hur det går. Jag är på ett ungefär fyra veckor in i eländet och gör precis som det är tänkt: jag skippar alla kolhydrater i ren form och undviker mat där de är inbakade. Glöm bröd, pasta, rotfrukter och chips. Ät kött, fett, fisk, ägg, fett, olja, ägg, fisk och kål. På ett ungefär. Och som Peter Jihde skulle frågat frågar jag mig själv: hur känns det då?

Jo tack, bara bra. Faktiskt så bra att jag undrar om jag inte fuskar i smyg. Någon vecka in i dieten kom huvudvärken och segheten, men den varade bara någon dag. Jag känner mig inte utsvält och inte fettstinn heller. Vågen tittar jag inte på alltför mycket, alla tappar nåt kilo i början utan att det betyder något, då demonerna drivs ur kroppen och glykogenlagret minskar (och med det en del vatten). Men jag känner mig definitivt piggare och jämnare till sättet, det komaliknande tillstånd jag tidigare brukat hamna i efter  lunch är borta. Bara det är en vinst. Om jag går omkring och luktar aceton för att kroppen hamnat i ketos vet jag inte. Ni får väl tala om det för mig på lämpligt, skonsamt sätt om så är fallet.

Jag väntar mig egentligen inga större effekter av det hela. Vi åt bra redan innan jag gick på diet och det var väl mest slarvätande av bullar och annat sött (jag är en jävla gottegris) som förstörde. Jag kommer heller inte att hålla denna stränga regim längre än januari ut då jag räknar med att vara någorlunda renad. Sedan kommer jag att slussa in kolhydrater igen, men bara av den långsamma sorten. Kanske en kaka som lördagsgodis. Det här gör säkert de mer devota LCHF-följarna vansinniga, men då får de bli det. Jag är inte tillräckligt stark i anden för att byta ut ett liv i relativ normalitet mot ett ständigt kånkande på matlådor och förnekande av mitt innersta väsen (kakmonstret).

Apropå mitt innersta så har jag genom mina drömmar fått veta vilken sorglig varelse jag är. Jag drömmer inte om svettfuktiga harem, resor till månen på en trampcykel eller att jag avgör en VM-final (i valfri sport). Nej, i en alltför återkommande dröm sitter jag vid frukostbordet och äter en smörgås. Det är smör på vitt bröd och jag känner skam, men fortsätter äta. Inget som gör sig på en löpsedel.

Nästa inlägg handlar om blomkål. Eller bearnaise. Eller poesi.

Inte ens med en vanlig simpel fläsklägg vet man alltid var man hamnar. Och däri ligger ofta tjusningen med matlagning. Man börjar någonstans och ger sig ut på en resa. Ibland tror man sig veta vartåt man satt kurs men så halkar man ändå av vägen, slirar rakt igenom en taggig nyponbuske och kapar ett par träd innan man voltar ut på en lerig åker och får servera något totalkrashat med hjulen uppåt - men så kul det var!

Det blir sällan så illa. I själva verket blir det oftast så bra som man förtjänar. Utan guidning från ovan är man utlämnad till sig själv och sina förmågor – inte konstigt då att man tar till säkra kort när det skall bjudas hem. Vem vill visa världen ett havererat ego på silverfat?

Fläskläggen då, som jag släpade hem förra veckan. Den var ett rent impulsköp, jag har svårt att stå emot dylika styckdelar när jag väl lyckats hitta dem. Men läggen hade inte någon plats i det stora hela; maten var klar när jag kom hem och till nästa dag hade jag lunchlådan packad. Men ändå. Så den fick sjuda med lök, lagerblad, en stråle stjärnanis och lagom med buljongrotsaker tills det räckte med att titta på den för att köttet skulle ramla från benet.

Och vad gör man med en mörkokt fläsklägg? Jag silade i alla fall av buljongen och kokade ihop den till oigenkännlighet, trasade sönder köttet med ett par gafflar och blandade ut det med buljongen till en gelatinstinn trögflytande smet, smakade av, hällde upp och lät stelna till ett par små syltor som jag åt upp till frukost de följande dagarna. Det blev en del buljong över som fick ingå i andra experiment och trivialiteter. Finns faktiskt en geléad slatt kvar i kylen än.

Ni kanske hade väntat er något mer avancerat än en simpel sylta efter den storstilade inledningen? Det kanske jag också hade, men jag sade ju att man aldrig vet var man hamnar.