2010 var ett besynnerligt år. Jag kom tillbaka från pappaledighet till en ekonomiskt skadeskjuten bransch, blev nästan av med jobbet men fick tillbaka det i sista sekunden och hann däremellan tröttna på mitt yrkesval och vända tillbaka till det igen ett par hundra gånger. En forcerat lång ledighet gav mig tid att plocka grönt och svamp i mängder och former jag inte kunde ana.

2010 var ett karljohanår utan dess like, och jag kunde dessutom pricka av ännu fler arter på min har-ätit-lista, av vilka blåmusseron var den vassaste. Jag fick radioröst och docerade om ätliga örter i P4. Jag och Taffel-Robin tog en lång skön tur i det undersköna Tinnerö och diskuterade örter, riktig mat och idiotiska kockar. Jag träffade min välgörare Lisa Förare Winbladh för första gången, på en specialriggad lunch för entusiaster på Mistral, en lunch av det slag man kan leva på kanske ett helt liv. Jag jäste blad av mjölkört i plastpåsar och skrev om det. Jag skrev också om torkad svamp vilket öppnade vägen till papperstidningarna: artikeln köptes av Kemivärlden och Natur & Trädgård. För den senare tidningen fick jag också äran att skriva en serie artiklar om ätliga ogräs och växter.

2010 var ett omtumlande och frustrerande år, som då solen saknades som mest gav oss en dotter till, och vår tvååring blev utomjordiskt söt och fick smak för bär på allvar. Hon rensade varje hallonbuske och smultronplanta inom löpavstånd från vagnen på skogspromenaderna.

In i 2011 går jag med knapp styrfart och bara en hand slappt på rodret. Det nya året kommer att bli väldigt annorlunda, men jag vet ännu inte hur. Det visar sig.

Jag önskar er alla därute ett riktigt gott nytt år. Se bara upp med vad ni önskar er få ut av det, för som bekant kan det bli verklighet.

Förr eller senare förfaller vi alla, så är det bara. Frågan är bara vilket tecken som kommer först. I mitt fall blev det åtminstone inte håret. Mitt hår är fortfarande med mig och mina frisyrer växer inte ut, de gror igen. Som en bortglömd gräsmatta en varm, regnig och lat sommar.

Nej, det första tecknet låg djupare än så. I själva verket så djupt att jag inte såg det förrän igår, när jag testade svärmors nya leksak blodtrycksmanschetten. 140/90. Det är ett högt blodtryck. Inte skandalöst högt, men högt. Nå, jag får skylla mig själv.

För ärligt talat är jag en jävla gottegris. Jag slarvar med maten. Nog vet jag allt om det vita giftet, om kritvitt, raffinerat och värdelöst vetemjöl och hur man inte skall blanda fett och snabba kolhydrater hur som helst. Men jag har inte gjort så mycket av det. Jag har låtit mitt insulin vindla fritt och jag göder ett metabolt syndrom bara för att nåt sött till kaffet är så gott.

Nu kan man tycka att med nyår i faggorna borde jag väl passa på att utfärda ett löfte om att bli en bättre människa, men si den går jag inte på. Här jobbar vi med reformer och baxar skutan långsamt åt rätt håll, lite i taget. I morgon bitti lägger jag om frukosten lite grand, och sedan får vi se. Någon acetonstinkande LCHF-profet blir jag nog aldrig, även om jag sympatiserar i smyg med tankegångarna.

Dagens middag var tämligen renlärig, ändå. En soppa på rödkål och rödbetor med riktigt fett fläsk och en buljong kokad på fläsket (tack för tipset, Thomas Drejing). Soppan smaksatte jag med dillfrö och vild kummin. Det blev den rödaste soppa jag någonsin gjort, djupröd och klar som ett destillat av rubin. Kanske också den godaste. Det är svårt att misslyckas helt med fläsk.

Jag skall sätta upp en lapp med 140/90 på väggen så att jag ser den varje morgon jag vaknar. Siffrorna väser tyst till mig: ”Kom ihåg.” Och kostymen den sys i det tysta.

Det är som mörkast precis innan gryningen sägs det ibland och visst finns det förtröstan i de orden. Kring vintersolståndet känns det som allra tydligast att vi går omkring och lever vår liv på bottnen av ett hav av mörk, kall luft. Ljuset som trots allt sipprar ner genom lufthavet från solens flacka kastbana knappt ovanför hustaken är ljus bara till namnet.

Men de mer förnuftiga har insett att kvalitet slår kvantitet, och ger sig ut på timslånga promenader mitt på dagen för att komma tillbaka frustande som hästar i kylan, speedade och med uppspärrade ögon. Ser ni någon ta forcerat stora kliv i korridoren, le lite för intensivt eller skrika JAG MÅR SÅ BRAAA när de förser sig av fruktkorgen så vet ni att de varit på sin promenad och fått sin dos kallt men tydligen välgörande vinterljus.

Jag har förstått att många hanterar vintermörkret med citrus, och kanske ni undrar hur det gick med Marco Pierre Whites lemon tarte som jag lovade att ge mig på i mitt senaste inlägg? Jag skrev då om att klä mig i Marcos obändiga självförtroende och att som han presentera tarten naken och ensam som vore det en skiva av solen själv. Tyvärr rann självförtroendet av mig ganska snabbt. Den feta, söta pajdegen smälte och rann ner till formens botten vid förgräddningen. Under gräddningen separerade sig fyllningen en aning och satte av ett vitaktigt marängskinn på ytan. Dessutom hann inte pajdegen ta den minsta färg under gräddningen och pajen blev blek och anemisk. Inga katastrofer, men små naggande misslyckanden som förtog nöjet med att servera den till fikat på eftermiddagen då vår nyfödda skulle förevisas.

Men pajen gick åt och jag fick ge mig. Även om den inte uppfyllde mina totalt uppblåsta förväntningar så smakade den faktiskt fint. Och när jag som Marco brände av pajen med socker gjorde den sockriga ytan ingen skada längre. Så småningom rann modet till igen. Så vänta tills jag gör tarten igen. Då jävlar. Då blir den bra.

Barnen sover, katten hårar ner soffan, väggarna knäpper och termometern visar -16.7 grader. Nu skall jag ta mig en macka med kall julkorv. Solen har vänt åter, om några dagar kommer tomten och sen kommer våren. God jul allesammans!

Jag måste erkänna att detta inlägg egentligen skulle dykt upp igår, men att mala svinlever efter fredagens lyckade utgång kändes fel på något sätt.

Så denna söndagsmorgon fortsatte jag mina julförberedelser med en pâté. Eftersom den också tillhör klassen ”mat som blir bättre om den får vila några dagar innan man äter den”, känns den som en bra uppföljare till fruktkakan (den doftar underbart och ser grym ut). Sen kan man ju aldrig ha för mycket gris på julbordet heller.

Smaksättningen kom till ganska organiskt. Min pâté skulle innehålla lever och karamelliserad lök är bra till den. När jag karamelliserar lök använder jag oftast stjärnanis. Köttet jag använde var fläsk och då passar salvia bra. Jag bollade med tanken att använda den klassiska kryddblandningen quatre épices som med sin kraftiga smak av kryddnejlika känns julig men visste inte riktigt hur den skulle funka med salvian. I slutändan tillsatte jag kryddpeppar och muskotblomma som ni ser i receptet, och resultatet – ja, det får jag rapportera om efter jul.

Pâte

Receptmakare: Patrik kull

Portioner: 2 formar

• 1 del fläskkarré (950 g i dethär fallet)
• 1/2 del fläsksida
• 3/4 del svinlever
• 1/60 del salt
• 500 g lök
• 1 stjärnanis
• 1/2 kruka salvia
• 10 korn kryddpeppar, mald
• 1 muskotblomma, mald
• bacon till formen (ca 12 skivor per form)

1. Karamellisera löken till en mörk mahognyfärg tillsammans med stjärnanisen, ta i salvian och de andra kryddorna mot slutet (ej saltet).
2. Mal fläskköttet med grövsta brickan (det hjälper om både kött och kvarn är väl kylda).
3. Tag 1/3 av det nymalda fläsket samt levern och den karameliserade och avsvalnade löken, och mal med den minsta brickan.
4. Klä formarna med bacon och fyll med massan.
5. Baka i vattenbad med ugnen på 175°C i 60 minuter sen  ytterligare ca 25 minuter på 150°c eller tills vätskan som kommer ur paten är klar.
6. Låt svalna under press. (Den smakar som bäst efter några dagar i kylen så att smakerna fått utvecklas)

För att för en stund lyfta sig ur sitt slitna, trista jag kan det vara praktiskt att ta sig en persona. Det gör vi nog alla lite till mans. Vi låtsas att vi har egenskaper som vi egentligen inte har, och vi lånar dem från verkliga eller fiktiva personer, vi stjäl från vår favoritskådespelare eller från rena fantasifigurer. Vi talar och agerar genom denna persona helt naturligt och kan byta då det krävs. Men det gäller att se upp. Som Kurt Vonnegut påpekade så är vi dem vi låtsas vara.

Det är ju ingen idé att låna av någon som är som en själv, så i köket använder jag mig av min totala motpol. En lång, snygg, mörkhårig, burdus och begåvad flåbuse med auktoritet och ögon som brinner av passion och kompromisslöshet: Marco Pierre White. Känd som Gordon Ramsays läromästare och fadersfigur, författare till den stilbildande kokboken White Heat och föremålet för ett oändligt antal anekdoter om brutalt och egocentriskt uppträdande i köket, varav de flesta förmodligen är sanna.

Marco tvekade inte att servera citrontarte till dessert på sina trestjärniga restauranger. Men inte garnerad och pyntad och ackompanjerad av ett tjugotal tillbehör. Nej, bara en skiva tarte och inget mer. Det var onödigt, argumenterade Marco, att lägga till ens ett blad citronmeliss eftersom perfektion redan var uppnådd.

Ett sådant självförtroende försöker jag klä mig i då och då, i de lägen där mitt vankelmod annars skulle ha fått mig att göra tråkiga, förutsägbara val. Visst kan det bli fel, men resultatet är faktiskt inte det viktigaste. Att få se världen ur någon annans ögon och kunna tala med en annans röst ett tag väger tyngre.

Och då har jag inte ens gjort den där jävla tarten. Men i morgon skall det ske. Inget kan stoppa mig. Har du problem med det, eller?

Testa själva, vetja. I prekära lägen, fråga er följande: vad skulle Marco Pierre White ha gjort? 

Jorge Luis Borges skrev en gång om en (tänkt) kinesisk encyklopedi som delade in djuren i en för oss udda systematik:

”In its distant pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the emperor; (b) embalmed ones; (c) those that are trained; (d) suckling pigs; (e) mermaids; (f) fabulous ones; (g) stray dogs; (h) those that are included in this classification; (i) those that tremble as if they were mad; (j) innumerable ones; (k) those drawn with a very fine camel’s-hair brush; (l) etcetera; (m) those that have just broken the flower vase; (n) those that at a distance resemble flies.”

I den andan skulle jag vilja påstå att ett djur i sig består av fyra element: hjärna, inälvor, blod och kött. Den här indelningen hittas inte på Wikipedia eller i NE och den lärs inte ut på kockskolor eller biologiutbildningar. Det är min egna, högst subjektiva indelning. Uppräkningen ovan är ordnad utifrån fallande äckel.

Hjärnan kan för mig inte buntas ihop med övriga inälvor, säte som den är för både medvetande och livsuppehållande och -drivande elektrokemiska taktpinnar. Genom denna geléaktiga klump av nätverkande neuroner och signalsubstanser emergerar så mänskliga begrepp som fasa, smärta, vällust, längtan, tro, hopp och djupaste svärta och förtvivlan. Kemiska reaktioner binder vår själ till biologins slem, något som både skrämmer och fascinerar mig.

Jag har svårt för hjärna, andra har svårt för blodmat. Blod betraktas ofta som en slags inälva, en utsmetad inälva som som haft sina fingrar i alla organ och skrymslen. Blod ses av många ungefär som vattnet i våra avloppssystem, det transporterar smuts och skit under jorden, under resliga och blänkande skyskrapor. Förmodligen har religiösa uppfattningar influerat synen på blodmat som avskyvärd. I religiösa offer är blod en viktig del, det skall rinna över altaret och ner över jorden som ett synligt bevis på hur livet rinner ur det offrade djuret (eller människan). I femte Mosebok står att ”Håll orubbligt fast vid att inte förtära blodet. Blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet.” I mer primitiva (?) kulturer är det jägarens privilegium att få dricka sig otörstig på sitt fällda bytesdjurs blod, både för att ta över livskraften och för att hedra djuret. Sett i ett större perspektiv är kött, muskelmat, ganska trist. Vem offrade någonsin en fläskfilé?

Blodmat, vågar jag påstå utan större risk, är som många andra rätter inte sprungna ur de högre ståndens förfinade smak och jakt efter utan ur rå nödvändighet. Blod är en del av djuret, fullt av näring. Oavsett vad byns prelat predikar skall hela familjen överleva vintern och då måste även blodet tas tillvara. Blodpudding, blodkorv, blodpalt, paltbröd. Blodet binds med mjöl och blir stabbig, närande mat.

När en lust att göra egen blodpudding och paltbröd slog över mig för en tid sedan beställde jag tre liter prima grisblod via Hemköps köttdisk. När jag hämtade ut blodet tittade charkuteristen lite misstänksamt på mig. ”Vad skall du ha blodet till?” När jag berättat såg han lite missnöjd ut. ”Jaså…till mat.” Det var tråkigt att göra honom besviken, men jag har fortfarande en liter kvar i frysen. Kanske gör jag charkuteristen gladare genom att ta fram den hinken till nyår för att kalla in 2011 i blodskrift i snön. Eller så gör jag mer blodpudding eller paltbröd. Det var enkelt, riktigt gott, och hade hyfsad skrytfaktor. Recepten tog jag ifrån Leif Mannerströms pärla Husmanskonst.

Svärmor är på besök för att hälsa på den nyfödda för första gången och förstås också för att avlasta oss en smula. Det kommer nog att ta ett tag innan lillan och tvååringen synkar sina mat- och sovklockor. Innan dess är det knappt någon mening för mamma och pappa att dra upp sina. Vi får äta när det går och sova när det finns en lucka – vilket det sällan finns.

Men jag skall inte beklaga mig. Jag hinner ändå laga mat, och ibland till och med tänka en smula. Till middag idag blev det vad som fanns i frys och kylskåp, och det som fanns var tunna revben och rödkål. Eftersom kylen bjöd på en bit bortglömd pecorino vevade jag ihop en polenta till kalaset. Och det var här jag hann tänka lite.

Polenta är en av många rätter som blivit kanoniserade och omhöljda av traditioner och ritualer – verkliga eller påhittade. Om jag till exempel skulle bjuda på en caesarsallad skulle jag inte våga kalla den caesarsallad, inte offentligt i alla fall. I ett sällskap finns alltid någon som Vet. Han skulle spänna ögonen i mig och med både vrede och triumf i rösten påpeka att den här sorgliga kycklingsalladen knappast var den rätt som Caesar Cardini skapade 1924. Säkert skulle han säga något om min frisyr och mitt vinval också. Och polenta, det vet väl alla att det bara kan lagas till över öppen eld i en rundbottnad järngryta i ett rökigt Lombardiskt bondkök.

Fast hemma vid köksbordet oroar jag mig mer för att polentan blir trist, och det blir den också om man följer anvisningarna på paketet. Det lilla jag egentligen kan om polenta har jag lärt mig ur Bill Bufords spretande bok Hett. Jag har insett att mängden vatten som ingår är oberäknelig. Jag har insett att temperaturen skall vara hög. Och framför allt jag jag lärt mig att den måste få ta sin tid.

Här är min metod: Först rör jag ut polenta (den grövre kvaliteten) i dubbel volym vatten. Sedan ser jag till att det kokar upp fort och drar ner plattan till lite drygt medelvärme. Polenta sväller snabbt, och jag ser till att hålla konsistensen trögflytande, som lava. Då och då skall en bubbla slå upp. Om den bara står och pyser ur samma krater får den en skvätt vatten ur vattenkokaren. Om jag slagit i för mycket vatten nöjer jag mig med att röra om ett tag. Den sväller garanterat, och snart börjar den pysa igen.

I och med att polentan får vara trög, knappt hällbar, bildas snabbt ett skikt med tjockare konsistens, vid bottnen. Där är temperaturen klart högre än i resten av polentan och passar man sig inte bränner den vid. Men jag rör och skrapar i bottnen hela tiden med en plattnosad träslev för att få med detta Maillard-välsignade skikt i min polenta. Ju längre tid jag pysslar med min polenta på det här sättet desto mer smakrik blir den, och då alla korn hinner svälla upp ordentligt blir polentan sandig men len, utan hårda kärnor. Med den här metoden blir inte polenta en trist ostgröt.

Jag avslutar med att röra ner en redig klick smör och en näve pecorino (eller parmesan, vad jag nu har). Salta gör jag lite då och då, tills jag är nöjd. Det brukar gå i en tesked eller så redan innan första uppkoket.

Revbenen gnuggade jag med kryddor och salt och lagade till i långpanna bottnad med vatten, 125 grader, många timmar i ugnen. Jag glaserade dem med en reduktion på rödvin och en fond jag kokade på svärtad lök och paryrer från oxkinderna som ligger i rödvinsmarinad som jag skall bjuda sambo och svärmor på i morgon (sambon fyller år). Reduktionen fick pågå tills en fasomvandling var hotande nära. Då sockrade jag upp den med honung. Skitgott blev det.

Nu vet jag inte längre vad jag skall skriva. På en slingrande stig i mitt snåriga inre mötte precis sömnbristen den champagne jag nyss drack för att fira att vårt barnafödande är avklarat. Stan är inte stor nog för båda, vi får se hur det går.

Men innan jag drar ner gardinen: hur gör ni med er polenta?

I mitt senaste inlägg utlovade jag några rader om en styckdel, och här kommer de. Det gäller en av de oädlare delarna av grisen, om man nu kan använda det ordet numera, då det knappt går att hitta filékött på restaurangmenyer. Snart hittar vi inplastade hovar, mular och öron i vilken köttdisk som helst. Och läser vi noga på Hot Dog-paketen 2013 hittar vi säkert en ny ingrediens: E3435 (Filékött av nöt).

Men nu är det alltså tjocka revben jag tänker på. De är billiga, har intressanta lager av olika konsistens och fetthalt i samma bit och där finns alla möjligheter att på ett enkelt sätt steka dem så torra att de blir oätliga. Å andra sidan är det lika enkelt att få till dem riktigt bra. Om man bara vill ge dem lite tid.

Det där med att förkoka revben har jag aldrig förstått mig på, åtminstone har jag aldrig lyckats bra med den metoden. Visst, man sparar tid på grillen, men gott blir det aldrig. Det smakar alltid kokt kött, oavsett glace eller krydda. Nej, jag har med tiden lärt mig att tygla denna best till styckdel med en annan teknik och det är Taffel som är min källa till den lärdomen. För här på Taffel predikas grytbräseringens manifest: lite vätska, låg temperatur och så en emaljerad järngryta med blytungt lock som håller fukten inne och skapar ett mikroklimat i grytan. Med den metoden torkar inte tjocka revben ut så lätt och jag vet vad jag får när jag öppnar locket efter några timmar.

Senast bräserade jag revben i mjölk och citron. Inte skälvde världen till, men det blev gott. Så gott, tycker jag, att jag ger er ett recept.

Bräserade tjocka revben

receptmakare: peter jägerbro

Storleken på den köttbit du får tag på avgör hur många som blir mätta av den. Räkna med minst 300g per person, det blir en del förluster.

• 800g tjocka revben
• 4dl mjölk
• 5 klyftor vitlök, krossade
• Skalet från 1 citron
• Saften från 1/2 citron
• Salt, svartpeppar, sichuanpeppar
• 2 lagerblad
• 1 liten näve torkad karljohanssvamp
• Valfria örtkryddor, jag tog timjan, ca 1/2 tsk

1. Lägg svampen i blöt i rumstempererat vatten och låt dra minst en timme.
2.  Gnid in köttbiten runt om med salt, svartpeppar och krossat sichuanpeppar. Det går åt ungefär en tesked av den senare. Låt den stå och rimma till sig någon timme.
3. Bryn i smör i het panna (eller i grytan) så att den får ordentlig färg runt om.
4. Lägg köttet i grytan om det inte redan ligger där, lägg i vitlökar, mjölk, citron, citronsaft, svamp, örtkryddor. (Möjligen tog jag en halv buljongtärning också, det skadar nog inte hur som helst).
5. Lägg på locket och ställ in i ugnen på 125 grader i minst 2h. Ta av locket för att koka ihop såsen lite (det går förstås att göras vid sidan av också). Passa då på att ösa köttet. Mjölksåsen skär sig, det är på grund av citronen och helt i sin ordning.
6. Låt köttet svalna lite och skär sedan upp i skivor tvärs muskelfibrerna.
7. Servera med ditt favorittillbehör. Simpel klyftpotatis fungerade bra till.

Det sägs finnas saker som skiljer en Man från en man. Att någon gång ha parkerat sin Aston Martin DB8 utanför en svartklubb är en sådan. Att klä i smoking en annan. En riktig Man skall någon gång under sitt liv ha spakat ett jetplan, ätit rysk kaviar med fingrarna direkt ur burken, slagit omkull en kapplöpningshäst med ett knytnävsslag och på egen hand förlöst ett av sina barn, helst med en otänd cigarett i mungipan.

Jag är just inte mycket till karl utifrån den Slitz-osande definitionen. Men i vargtimmen i morse födde min sambo vårt andra barn – på badrumsgolvet, och jag var där. Det var just ingen heroisk insats jag stod för. Gravitationen var mer behjälplig än jag var, men jag behöll ett sällsamt lugn mitt i raketfödseln, ett lugn jag inte trodde att jag var mäktig. Det var sambon som var stundens hjälte där hon låg på det blodiga kaklet och höll vår guldklimp varm tills ambulansen kom. Tvååringen vaknade av allt oväsen och kom smygande bakom min rygg för att se vad mamma låg och höll i. ”Den är min!” ropade hon ilsket och pekade. Jag hade svept in den nyfödda i tvååringens gula Pippi Långstrump-handduk. Det blev en flicka till, om någon undrar.

Egentligen skulle jag ha skrivit om något helt annat, nämligen om en billig, svårhanterad styckdel som med tiden blivit en av mina favoriter, men jag har av uppenbara skäl lite svårt att fokusera. Jag håller så smått på att landa i det osannolika som faktiskt skett idag. Vet ni, jag gör ett försök om några dagar istället. Ett flexibelt recept med mycket smakligt resultat utlovas då.

Sofganiots - judiska munkar

Jag återkommer ofta till tanken: man måste gilla en religion som innehåller gudomliga påbud om att dricka sprit, ligga och äta friterad mat. Kanske är jag vanvördigt utilitaristisk här, men sådan är nu min inställning till världen.

Just nu pågår channukah, den judiska ljusfesten som firas till minne av vad vi skulle kunna kalla motsatsen till peak oil. En gång när man återtagit templet från grekerna hade man egentligen bara olja till en enda dag, men den räckte ändå i hela åtta dagar!

Självklar anledning till fest, och då särskilt fest till oljans ära. Därför äter man den här veckan bland annat latkes stekta i massor av olja och munkar som såklart är friterade i olja. (Någon gång skall jag kanske också skriva om att den urtypiskt engelska rätten fish’n'chips faktiskt också lär vara judisk från början. Det var engelska judar som började fritera gefillte fish-bollar, något som senare spred sig och blev en nationalrätt att serveras med ljummet PG tips-te. Vi talar om en i sanning utvald relation till fritösen här.)

I går firade vi channukah (även om det stora firandet är på måndag, då man om man är i Stockholm kan ta sig till den stora ljuständningen i Kungsträdgården och bland annat ”åka skridskor till judisk musik”, hur ljuvligt låter inte det?) och jag hade ansvar för efterrätten. Jag lämnade självfallet inte frityrtemat.

Judiska channukahmunkar – sofganiots

Receptmakare: Isobel Hadley-Kamptz

Portioner: 12 små munkar, lämpligt för t ex 7 vuxna och ett barn som äter 5 munkar

Tid: 3-24 timmar

Man kan såklart göra de här munkarna med vatten och vegetabiliskt margarin i stället, om man enligt dietreglerna vill kunna äta kött, men jag rekommenderar det sannerligen inte. Ät fisk eller vegetariskt till huvudrätt i stället. Dessa är mindre än traditionella munkar, vilket känns rätt rimligt som efterrätt, plus att det är lättare att fritera då utan att bränna utsidorna.

• 120 ml mjölk
• 25 g smör
• 250 g vetemjöl
• 1 1/2 tsk torrjäst
• 1/4 tsk salt
• 25 g socker
• 1 ägg
• 150 g socker
• 1 msk kanel
• massor av olja att fritera i, kanske 1 liter

1. Värm mjölk och smör i en kastrull. Knäck i ägget och vispa ut lite lojt.
2. Blanda alla torra ingredienser i en skål (inte socker och kanel)
3. Häll äggmjölken, som nu är kring 40 grader eller svalare i mjölblandningen. Knåda ihop till en deg, det tar en stund. Ha eventuellt i någon extra sked mjöl om den är alltför kladdig (den ska vara smörig och blank).
4. Lägg degen i en oljad bytta som är minst dubbel så stor som degen.
5. Nu kan man antingen låta den jäsa framme i 2 timmar eller ställa in i kylen över natten.
6. Om du ställer in i kylen, ta fram den igen på morgonen. Nu har den blivit så kall att den jäser lagom fram till ca klockan fyra.
7. När degen är dubbelt så stor, oavsett jäsmetod, börja hetta upp oljan till 190 grader. Jag använder bara en hög tjockbottnad kastrull och en vanlig kökstermometer, om man har en fritös använd såklart den.
8. Dela degen i 12 delar och rulla till små bollar.
9. Häll ut socker och kanel på ett djupt fat och blanda.
10. Droppa ner i oljan ca 4-6 i taget (beroende på hur stor kastrull du har) med något metallredskap (ej plast, det kan släppa ut otäcka ämnen ut i oljan) och fritera 4-5 minuter. De flyter upp till ytan efter en halv minut, så vänd bollarna efter halva tiden för jämn färg. Om man kör i kastrull behöver man justera värmen under så att det håller kring 190 grader.
11. När de är klara tag upp ur oljan (med tång eller hålslev) och lägg direkt på sockerfatet och rulla runt.
12. Låt svalna i alla fall lite innan du smakar på en.