2000-talets bluff nr 1: Amarone
Varför har man saker på vinden? Jo för att man antingen inte har plats eller vill ha dem i bostaden. När man lägger druvor på vinden så kan man förmoda att det är för att de inte får plats i någons jäsningskar. Eller inte platsar där. Men det är inte vad de norditalienska vinalarmisterna berättar. Nej, de säger att den i bästa fall koncentrerade druvmusten med dragning åt sherry och russin är resultatet av anor och tradition. Som syftar till ett av druvmust koncentrerat, fullmatat vin för alla att gilla.
För mig är det aningslöshet och tradition i klass med monarki. Det vill säga inget som någon någonsin efterfrågat. Ett statsskick baserat på släktträd. Ett statsskick vars representanters fritid, snygga arvingar och deras dito partners, många stackare fyller sin tillvaro med. Det är något som bara pågår tills någon sätter ner foten. Jag var nyligen en av dessa stackare i mitt förhållande till Amarone. Nu vet jag bättre.
Amarone är lika uppblåst som melodifestivalen. Det är den första bluffen under tjugohundratalets första decennium. Bortsett från den goda flaska som Anna S gav mig i maj 2006 så är det ett så kallat ryssfemmevin. (Just vinet från Anna S kallas för Amarone, men det är egentligen mycket bättre än så, borde nog heta något annat.)
Om Amarone kom från Napa eller Barossa skulle alla vinskribenter dissa det. Nu när det kommer från Veneto mumlar man och suckar underdånigt. Bara för att det kommer från en Italien, för övrigt en av Europas mer dysfunktionella republiker.
Corvina, molinara och rondinella, ni gör ert jobb så mycket bättre i vanlig fin valpolicella.
Amarone, nej jag skulle inte tro det. Häromdagen var det den vördnadsbjudande Serego Alighieri Vaio Armaron som lämnade mig kall. Just nu sitter jag och plågar i mig den svindyra Tommasis variant av häxbrygden. Från 2000. Ett vin som jag inte önskar min värste fiende.
Tacka vet jag Château Montus 2002 som vi också drack i kväll! Motsträviga tanniner och champinjonsoppa i doften. Jag borde verkligen inte skriva detta men om Montus är Juliette Binoche, så vill Amarone vara Sophia Loren men blir Cicciolina. Jag skäms redan för den kassa liknelsen. Vad ripasso är vill jag helst låta vara osagt.
RSS 2.0
Låt mig bara säga att ett visst Serego Alighieri – som av en viss vinskribent BÅDE fått maxbetyg och epitetet ”fynd” – blev årets dyraste vinistärningar för såser in spe.
Härligt att se ditt inlägg även här. Motståndet måste spridas!
Amarone är lite som KTHare & överrökig whisky. En poststudentikos tilldragelse för de som bara uppskattar överdrifter.
Just det – Glömde
Här faller domen tungt.
Jag tar propellermössan på
Jag tar propellermössan på
En Amarone då och då
Trodde jag alla ville få
Men om min smak är svulstig då
jag denna dryck i glaset slå
så tar jag utan skam propellermössan på
Jag håller med om att Amarone-hajpen liksom maltwhiskey-boomen känns som ett svennefenomen. Den sötsyltiga smakprofilen med kokt frukt faller inte heller mig personligen på läppen. Men, precis som med portvin finns det ju strålande viner även i den här kategorin som är gjorda på traditionellt vis och som aldrig skulle kunna smaka likadant någon annanstans i världen. På samma sätt som att tannat ger unika viner i Madiran, exempelvis Montus.
Åh, jag älskar såna här texter, där kunskapen ligger inbäddad i en elegant dramaturgi. jag gillar faktiskt amarone till ost. Men senaste året har jag blivit besviken varje gång jag druckit det. Jag och amarone är helt enkelt inte bundis längre, jag vill ha mer struktur. Givetvis finns det undantag, men barolons märkliga ställning måste ifrågasättas.
Barolon? Vad har den gjort för ont?
Alf: Amarone menar jag, var ju bara trött.
Även Barolo skulle dock må bra av att ifrågasättas lite mer. Misstolka mig inte, jag älskar mycken Barolo, men alltför många flaskor även från detta distrikt kallas dock per automatik för kanonviner just för att det står Barolo på etiketten. Det är som om folk stänger av den analytiska förmågan och direkt får något fuktigt i blick när de ser kända (oftast dyra) appellationers namn skrivna på en flaska, så fuktig att de tycks halvt blinda för vad de öht egentligen(!) själva tycker. Men kanske begär jag för mycket av ett folk som sedan barnsben lärt sig att inte tro på sin egen uppfattning om saker och ting eftersom de bor i det land som väl ändå måste ha världsrekord i antal självutnämnda ”experter”, inbilska recensenter och totalt obildade förståsigpåare per capita?
Lisa: Tur för dig! Barolo is my friend.
jba: Jag håller med dig i ditt resonemang. Ibland verkar det viktiga att kunna namedroppa häftiga namn och appellationer än att öppna sinnena. En vän berättade för mig nyligen om en man som vid en provning glänst för sina viner med hur mycket han uppskattade vinerna från prodcent ”herr Gevrey-Chambertin”…ibland blir det för mycket.
Det finns naturligtvis medioker Barolo, särskilt den billiga som just därför känns obegripligt dyr. Det hör heller inte till vanligheten att uppskatta syrastinna och tanninsträva viner. Ung barolo, som de flesta dricker, är inte hallonpaj.
Sist jag höll en provning på ett företag med blandad vinkunskap hällde jag upp blint en Alfa Zeta Amarone 2006 (199 kr) och en Luigi Pira Barolo 2004 (299 kr). Gissa vilket vin ALLA föredrog? Förutom jag då.
För at nyansera lite: Amarone är ett vin som är lätt att älska under en fas i sitt vindrickande. En del kommer aldrig ur den fasen och de är inte nödvändigtvis sämre människor eller vinkännare för det. Själv har jag aldrig kommit ur fasen då man gillar Heinz vita bönor i tomatsås. Det beror också väldigt mycket på vilken uppsättning smaklökar och doftreceptorer man har. Kom ihåg att ingen annan ska dricka med din mun!