I går åkte jag till Älvsjömässan för att kolla in senaste nödvändigheterna till köket på den stora mässan som heter Formex. Mässan är full med genomtänkt design för hemmets alla rum och inleddes med en pressfrukost. Nu skulle jag och ungefär hundra till få reda på utställningens innehåll samtidigt som vi bjöds på frukost. Frukostdesigner var Rune Kalv-Hansen. Från den stora scenen berättade han att om man bara har tillräckligt smakliga och dessutom ekologiska råvaror så behöver man inte äta så mycket.

Vid varje plats stod det redan ett litet glas med grön basilikasaft och ett lika litet glas med  tjock yoghurt, några blåbär och honung. Eftersom det ansågs onödigt och icke miljövänligt att använda skedar så fick man äta upp yoghurten med en smal liten knäckebrödsbit. Brödet tog slut fort, så vi använde bitar av oskalade morötter som låg i en skål, för att fiska upp det gottaste ur de smala glasen.

På bordet fanns det också plommon från Hallstahammar, asketiskt utlagda ett och ett på små glasbitar. På ett fat låg det några ynka smala knäckebrödsbitar och en bit smör som hade räckt till att breda minst tjugo smörgåsar (vi var 6 runt bordet), och en liten skål med bitar av saltbeströdd mörk choklad. Och, sist men inte minst, varsin nougatfylld chokladpralin.

Rune Kalv-Hansen berättade att det inte skulle serveras något kaffe eftersom det förstör smaken på alla godsakerna. Jag kan tänka mig att den jordiga och beska smaken av oskalade morötter inte direkt blommar av kaffe, men till chokladen hade det suttit fint med en kopp.

Den här frukosten fick mig att funder över vad som egentligen menas med mat. Alltså: ska det vara något man sitter och tittar på och sedan försiktigt smakar på, eller ska det vara något som gör människan mätt och glad?  Jag blir glad av mat som smakar gott och som också gör mig mätt. När jag har ätit sådan mat får jag energi och kraft att ägna mig åt andra saker än att äta.

Jag gillar ekologisk mat, men jag förstår inte ekologin i att lägga upp jättestora smörbitar till några få knäckebrödsbitarna. Har svårt att tänka mig att de kladdiga smörresterna från alla bord skulle återvinnas på något smart sätt efter frukosten. Vi kanske skulle dippat morötterna i smör? Och vad hände med alla chokladbitarna som blev över? Är det ekosmart att bjuda på mat som de flesta inte vill ha klockan halv-nio på morgonen?

Vid samma bord som jag satt några eleganta journalister, säkert från någon tjusig inredningstidning.De stirrade förskräckta på skålen med mörk choklad, kan man verkligen äta choklad till frukost? Jag tog flera chokladbitar, för knäckebrödet gick åt i ett nafs och jag var faktiskt hungrig. Med samma skräckslagna blickar som de svala journalisterna tittat på skålen förut, stirrade de nu på mig. Vad är det där för en människa, som inte bara tar en bit, utan flera?!

På vägen ut ur det stora frukostrummet köpte jag och min kollega Kristina oss varsin kopp kaffe. Det var riktigt gott!

Förpackningscopy som ordkonst(?). Del 3 av 4.

The gorgeous taste of fully ripened pineapple, imposing as a southern island king crowned in glory, is yours to enjoy in every soft and juicy Kasugai Pineapple Gummy.

Imposing.

Del 1

Del 2

Kära läsare! Skicka in era bästa exemplar av paketpoesi med tydlig bild. Skriv av texten om det inte går att läsa i bilden. Adressen är paketpoesi snabel-a taffel punkt se.

När jag var mindre tyckte jag min mor var lite småknäpp som blev så lycklig när hon fick gå och handla blommor — särskilt på lokala blomsterhandelns rea. Och så växte jag upp och blev  p r e c i s likadan själv. Fast över grönsaker. Och jag är inte den enda, för idag var det minsann huggsexa om bönorna på Bondens marknad på Söder…

På fotobeviset: gula plommontomater och världens vackraste bifftomat med skiftningar i grönt. Tre sorters paprika – den bruna heter Sweet Chocolate. Mangold. Gula vaxbönor och svartlila bönor. Vita gurkor. ”Hemkok” på omogna äpplen* (”jag kallar det inte äppelmos, för då förväntar sig folk nåt helt annat”). Vita och bruna ekoägg. Amandinepotatis*. Dahlior och ringblommor. Och sist men inte minst pinfärskt hemkokt körsbärssylt på det halvkilo tungkrullande sura skuggmoreller jag köpte vid lunch.

(Inte på fotot: laxpate och tillhörande sås. Vacuumpack är inte särskilt fotogeniskt.)

*från förra veckans marknad vid Tessinparken.

Även om jag blir nästintill fanatiskt grönsakstokig i skördesäsong (Hurra! Bondens marknad har öppnat!) är det få grönsaker som jag gärna släpar hem kilovis av, och som får mig att spendera tresiffriga belopp utan att blinka.

Bönor är undantaget. Allra lyckligast blir jag om jag hittar bondbönor. Inte för att de är absolut godast – där regerar lättkokta vaxbönor glaserade med en smula smält smör – och inte för att de är särskilt smidiga eller ekonomiska att ta hand om. Efter skalning, kokning och ytterligare skalning är det sällan kvar mer än att det räcker till garnityr (eller soppa).

Men de är ju så vackra där de ligger mjukt inbäddade i sin luftiga, fluff-fodrade skida. Tänk om man dessutom fick göra som Anna och plocka dem själv…

Fyndade på Bondens Marknad, Tessinparken, igår.