Förpackningscopy som ordkonst(?). Del 2 av 4.
Its translucent color so alluring and taste and aroma so gentle and mellow offer admiring feelings of a graceful lady. Enjoy soft and juicy Kasugai Muscat Gummy.
Det kändes inte riktigt så.
Kära läsare! Skicka in era bästa exemplar av paketpoesi med tydlig bild. Skriv av texten om det inte går att läsa i bilden. Adressen är paketpoesi snabel-a taffel punkt se.
Förpackningscopy som ordkonst(?). Del 1 av 4.
Every drop of fresh apple juice, carefully pressed from the reddest apples, shining in colors of the cheeks of a snow-country child is yours to enjoy in each soft and juicy Kasugai Apple Gummy.
Paketet är köpt på Hong Kong Supermarket i Houston. Godiset är ätligt men lite väl parfymerat för min smak.
Ibland har jag ingen plan när jag lagar mat, bara en idé. Jag ville göra en god barbecue-sås och utan att tänka igenom satte jag igång och gjorde en. Det är roligt att laga mat på det sättet och resultatet blir ofta mycket bra. Däremot blir det inte så bra recept; det blir lätt för många ingredienser, osäkra mått och för många, omständliga steg. Men såsen och de här griljerade revbensspjällen blev så goda att det var värt ett försök att skriva ned. Improvisera med kryddorna, men chipotle-chilin med sin rökighet är oumbärlig.
Kokspadet blir en riktigt fin buljong och fettet som stelnar på den är urgott att steka i.
Egentligen borde man göra en större sats och det är säkert mycket lättare att använda färdigt passerade tomater. Men det är så här jag gjorde och det blev underbart.
Vi beställer in ett köttberg. Oxbringa, fläskrevbensspjäll, kyckling och fläskkorv staplas omvartannat direkt på en plastbricka. Som tillbehör får vi jalapeño, silverlök, saltgurka, vitt formbröd, stark eller söt sås, potatissallad och cole slaw. Det är otroligt gott, smältande mört och rökigt. Vi är på Hill Country BBQ i Hempstead, Texas, ca 4 mil nordväst om Houston. Vi hade först tänkt åka till legendariska Snow’s, men det hade varit en mycket större omväg och som min värd och barndomsvän Gil förklarade var det bättre att inleda med enbart mycket bra barbecue för att vid nästa besöket bättre förstå hur enastående det var hos Snow’s.
Gil är biologiprofessor på universitetet Texas A&M och matnörd. Han är den enda jag känner som rostar sitt eget kaffe. Jag menar eget: kaffe som han och hans fru Rhonda själva odlar vid sin biologiska fältstation 18 timmar söderut i de mexikanska bergen. Du förstår. Jag var mycket lyckligt lottad när det gällde matguide.
Namnet barbecue är en förvrängning av barbacoa, en mexikansk rätt där kött långsamt får koka sig mört under upp till 12 timmar i en kittel som grävs ner i marken med glödande kol (nuförtiden nog oftast i vattenbad i ugn). I norra Mexiko och Texas görs barbacoa med oxhuvud. På Mi Cocina, en liten restaurang vid en bensinmack i yttre College Station, får man underbara mjuka frukosttacos med oxkindsbarbacoa, kryddat endast med salt.
Barbecue är så extremt regionalt att det är hopplöst att försöka definiera det. Men i området sydöst om Austin är det egentligen varmrökning det är frågan om. Området bosattes på 1800-talet av tyska och tjeckiska immigranter med en tradition av att röka segare styckningsdetaljer. Engelsktalande kallade detta för barbecue (redan då ett brett begrepp) och namnet fastnade.
En modern barbecue pit (ursprungligen ett hål i marken) liknar en grill men med en separat behållare för kol och blötlagda träspån som genererar värme och rök. Köttet röks i 6-12 timmar tills det är mört och det har bildats en ‘rökring’, en knallrosa rand under ytan där röken har reagerat med köttsaften. Det kliar i fingarna. Något liknande måste jag konstruera på landet.
Chicken fried bacon. Baconskivor inhöljda i perfekt friterad smet, gyllenbruna och spröda. Som tillbehör white cream gravy, en gröttjock vitsås med svartpeppar.
Chicken fried bacon uppfanns av tjeckättlingen Frank Sodalak, och är paradrätten hos Sodalak’s Original Country Inn i Snook, Texas. Snook ligger några mil söder om universitetsstaden College Station och staden kunde betraktas som en förort om den inte var så liten (befolkning 568) och om College Station inte var så utsmetad att man är långt ute på landet innan man når stadsgränsen.
Klientelet är oerhört blandat både när det gäller ras, ålder och kroppsvikt; så mycket så att vårt sällskap (finlandssvensk, italienare, judar) smälter in i mångfalden i stället för att sticka ut. Väggarna är prydda med ett hundratal t-skjortor, gåvor från brandstationer över hela Östtexas.
I Texas har chicken fried inte längre nödvändigtvis något med kyckling att göra – orden syftar på en typ av frityr. Sodalak’s erbjuder förutom bacon chicken fried steak (nötbiff) och jo, chicken fried chicken.
Chicken fried bacon på Sodalak’s är mycket skickligt tillagad och jo, god, om man avstår ifrån vitsåsen. Vi åt även goda friterade ostfyllda jalapeños. Resten av maten var en besvikelse. Jag beställde en ”liten” biffstek som var större än tallriken och som serverades med vissen sallad, vitt formbröd, och bleka pommes frites. Köttet var tyvärr även det blekt och tråkigt.
Som matkuriositet är Sodalak’s ändå definitivt värt en avstickare om du någonsin befinner dig i College Station. Varför du skulle resa dit är en annan fråga. Jag råkar ha flera gamla vänner vid universitetet där, men jag skulle knappast annars åka dit. Jo, en annan orsak finns: Texas BBQ. Men det får bli ett annat inlägg.
När man ska plocka vildkörsbär är det bra att ha en klättervillig sjuåring med sig. Vi hade sett det där trädet på väg till simskolan och idag, utrustade med yoghurtspannar, bestämde vi oss för att slå till. Med dödsförakt svingade sig körsbärsplockerskan upp i trädet medan hennes fegare moder höll sig på marken.
Hur belöna sådan flit? Jo självklart med en körsbärsclafoutis, lika enkel att vispa ihop som en pannkakssmet!
I franska originalrecept behåller man gärna kärnorna i bären; vi kärnade ur men krossade några kärnor med hammare för att komma åt de bittra innerkärnorna. Fyra små finhackade kan ersätta en bittermandel, som jag annars gärna använder i det här receptet.
Alltsammans försvann innan jag ens hann skopa upp vaniljglassen.
Receptmakare: anna billing
Portioner: 6
Tid: 40 minuter
I dag avslutas Roskildefestivalen. Och fastän jag var bergsäker på att jag skulle återvända varteviga år är det nu femton år sedan jag var där.
Stod och trängdes framför scenen i det alltför trånga tält där Björk spelade. Låg på en luftmadrass och hörde Aerosmith på avstånd. Såg Radiohead framföra Creep och hoppade till Bob Hund, med en Thomas Öberg på kryckor efter ett alltför högt skutt (5 meter upp i luften). Min festivalkompis blev förälskad i en norsk kille och det var härligt att vara tjugotvå.
Roskilde var stekande hett det året och när jag i morse såg tidningsbilderna från årets solbadande festival tänkte jag på smaken av vattenmelon och på fruktvagnen, där försäljarna klöv de gröna skalen med macheteliknande knivar i stora klyftor som serverades med citron.
Och vi kramade ur citronhalvorna över det klarröda fruktköttet och åt med hela ansiktet. Kanske har melon aldrig smakat bättre, kanske var det för att vi var bakis. Vi köpte varsin klyfta till.
När de första svenska jordgubbarna kommer äter jag dem vördnadsfullt som de är med en skvätt grädde och en nypa socker. Det brukar ta ett par veckor innan jag kan förmå mig att blanda ner dem i något annat… till exempel en smoothie. Ungefär då brukar dessutom nektarinerna, min andra sommarfavorit, börja vara riktigt goda.
Agavesirap kan vara svår att få tag på, jag hade aldrig sett den i landet innan jag snubblade över den på Konsum. Men den milda trevliga smaken passar väldigt bra ihop med frukt, så det är värt att leta lite.
Receptmakare: Malin Sandström
Portioner: 1
Tid: 5 minuter
Den färska frukten kan bytas mot frusen, och tvärtom. Bäst blir det om det mesta är färskt (för smaken) och en mindre del är fryst (för konsistensen). Får man för mycket frusen frukt blir det sorbet – också gott, men svårt att dricka.
RSS 2.0