Ja, jag vet att både Lisa och jag tjötar lite om Åbergs, men det är faktiskt befogat. Är man intresserad av ätbar odling i Skåne är det hit man ska åka just nu. Längre fram i säsongen hägrar de beskowliknande grönsakstäpporna på Fredriksdal i Helsingborg. Så nu tipsar jag om detta i förväg så att du kanske har en chans att vara med:
I helgen, 1-3 maj, pågår Rabarberfesten på Åbergs utanför Ystad i samarbete med Olof Viktors. Kunniga Ingar Nilsson kommer att hålla föredrag om Rabarber i kök och historia och trädgårdsmästaren i fjärde generationen, Kjell Åberg, har frösått rabarberplantor och drivit fram färska stjälkar till försäljning. När han var liten hade de ett fyrtiotal olika sorter i odlingarna. Nu finns sorter som Viktoria, Rosenhage, Red Champagne och den oxalsyrefattiga Emblitz.

Eftersom jag fick ha Kjell för mig själv en stund häromsistens passade jag på att få lite tips om hur jag ska driva späda, fluorescerande stjälkar under min fådda rabarberklocka nästa vinter. The answer is: hästgödsel. Bra, det finns det ju hur mycket som helst av i närheten.

Övertygad? Om jag viskar rabarbersaft, rabarbermoussebakelse och vit chokladbiskvi med rabarber då? Visste väl det…

Vilda örter är på tapeten, i kastrullerna och var mans mun. Och i hjälterollen i Annas artikel, så klart. Är det larvig nationalromantik, kalasgott eller ett nytt snobbigt kulinariskt påbud? Lätta ditt hjärta vad gäller våra vilda vänner.

Laseretsade. Jag är mållös.

Jag har alltid varit svag för violer. De har något av en dubbelnatur: utstrålar å ena sidan bokmärkesromantik, å andra sidan fransk synd och galanteri.
Eftersom violens doft och smak är så lika överförs nästan egenskaperna när man äter dem.
Många jag känner tycker faktiskt att de är lite ”flamsiga” i smaken, så lite för mig själv har jag ofta en ask i bilen. Helst de franska i plåtaskar som jag köpte som liten.

Luktvioler är, undantaget lökväxterna, bland de första vårblommorna som tittar fram (på danska heter de marts-viol), och det är dem man ska använda som smaksättare. Den vackra styvmorsviolen är doftlös och så även buskviolen och skogsviolen.

Nu har violerna nästan blommat över och i morse skyndade jag mig ut att plocka i buskagen. Fick ihop nästan en halv liter. Vi har många födelsedagar framför oss, så jag kanderade dem för att ha till dekoration.

Det finns lite olika kanderingsmetoder: antingen doppa blommorna i koncentrerad sockerlag, eller pensla violbladen med äggvita och sedan snöa över dem med strösocker. Det sistnämnda blir vackrast men är bara kul de första femton blommorna…

Hittar jag fler i år ska jag prova att göra en mild, ofarlig vitchokladpannacotta med violtäcke och bjuda mina allra flamsigaste vänner på.

Något sena, men nu har vi snart grävt upp hela kökslandet. Förra året kom vi igång på tok för sent. Jag är en periodare vad gäller odlingsintresse, så framförhållning har inte riktigt varit min grej.

Allt började med att jag läste Lena Israelssons fantastiska bok Kål & Krasse och inspirerat gick runt och drömde om franska potagerer och medeltida kålgårdar.

”Plantera tätt” stod det och den uppmaningen lydde jag blint. Sedan stod det visst ”gallra” också, men jag var så förtjust i grönskan och frodigheten att jag bortsåg från den lilla detaljen, så delar av skörden blev i ynkligaste laget.

Haverrötterna på bilden var min fjolårskärlek och smakar som en blandning av sparris och jordärtskocka. Rötterna blev riktigt goda trots att de var klena. De är tvååriga så de flesta får stå på tillväxt ett tag till.
Kokade i saltat vatten, skalade bort rottrådarna och serverade med lite kaprissås efter tips från Tomas Drejing.
Jordärtskocksskörden förresten, den blev enorm: tre hinkar fulla! Retfullt eftersom jag är överkänslig mot knölarna och bara kan äte pyttesmå mängder om jag inte vill ligga dubbelvikt av magknip. Smörfrästa jordärtskockor som ju är något av det godaste som finns. 

I år ska jag satsa på kronärtskockor, för dem kan jag äta hur många som helst av! Plantorna ska inhandlas på Åbergs, har jag tur så har de fått in de violetta. Svartkål vill jag också ha och…

Prins Charles egna ekomärke Duchy Originals gör (som ni vet) ohyggligt goda, kompromisslösa kakor. Om det är kronprinsen själv som kvalitetssäkrar vet jag inte men i så fall är produktlinjen ett av väldigt få rimliga argument för monarkin. Och ännu ett: de gör öl! En fantastiskt god öl, dessutom (om man gillar ale). En fin, frisk och balanserad smak, varken muggig (som de flesta pubale jag drack i London över lovet) eller överhumlad (svensk kvalitetsale smakar ofta tallsåpa – på ett nästan bra sätt). Tyvärr finns den inte på systemet, men det finns däremot Brakspear Oxford Gold, även den ekologisk och bryggd i Oxfordshire, och den är faktiskt ganska lik. Min favorit på systemet.

Är granny smith ett redundant äpple eller har det blivit orättvist behandlat? Använder du det i matlagningen och i såna fall till vad? Lätta ditt hjärta här!

Det låter nästan som en skröna: En man kom in på Malmö djursjukhus med en illa tilltygad höna som han hittat när den irrade omkring på stan.
Han hade tänkt ha hönan i en kartong i lägenheten, men lät sig övertalas av personalen att lämna den till någon som kunde erbjuda ett mer värdigt hönsliv på landet.

Hönan hamnade hos författaren och illustratören Ursula Wilby som haft höns sedan 70-talet. Bland dem en, troligtvis isbar-ättling, som kläckts ur ett grönt ägg. Anlagen hade tyvärr inte förts vidare, så döm om hennes förvåning då den tufsiga lilla nykomlingen i hönsgården visar sig vara en grönläggare!

Där var jag för några dagar sedan och fick köpa de här vackra äggen som med sina olika färger och former signalerar att de värpts av olika hönor med skiftande egenskaper. Individer.

Det stora ljusgröna ägget är från hittehönan på bilden, det något grönare i förgrunden är värpt av hennes dotter, yngre hönor lägger ägg med starkare färg.
Sneglade åt lekstugan när jag kom hem; kanske skulle den kunna byggas om till hönshus om några år?

Önskar att fler höns fick ha det lika bra som Ursulas. Omställningen har varit lång sedan inhysningsdirektivet 1999, men trots detta vet vi ju att många svenska höns lever ett uselt liv där deras generösa produktivitet blivit deras förbannelse.

Eller hur bra låter 17 hönor/m² där djurskyddskraven inte alltid efterlevs? Bara själva ”fri”-gåendet i sig innebär inte nödvändigtvis att fåglarna har det bättre, med besättningar på tusentals höns så kan rätt inredda burar ibland vara att fördra. Men ekologiska ägg värpta av frigående höns med tillgång till utevistelse är det man ska hålla koll på som konsument.

Glädjande nog ser det ljust ut i äggkylen: Cirka 30% av äggen som vi säljer är ekologiska och siffrorna hade kunnat vara ännu snyggare om tillgången hade kunnat möta efterfrågan. Vi närmar oss sakta…

Ett par veckor innan månadsskiftet började färgglada annonser för ett företag som kallade sig ”CyClone Dairy” – och uppger sig sälja mjölk enbart från klonade kor – dyka upp på ett antal amerikanska tv-kanaler, sajter, forum och välbesökta bloggar (Daily Kos, Cute Overload, Wonkette…). Förra veckan delade vitklädda representanter dessutom ut ”smakprov” på ”klonmjölk” på Union Square i New York.

Besökte man deras webbsida, eller funderade lite över den konstigt bakvända marknadsstrategin i att enbart annonsera på ställen där ens kunder sannolikt inte fanns, var det tämligen uppenbart att företaget var en bluff; total avsaknad av kontaktinfo och anonym sajtregistrering är uppenbara varningsflaggor, sajtens photoshoppade utseende och den nästintill parodiska avsaknaden av fakta och diskussion likaså (”Q:Are there any ethical issues about cloning? A:No.”). Eftersom sajten bevisligen planerats i flera månader, och reklambudgeten måste gått på tio- till hundratusentals dollar i veckan, såg det ut som någon med djupa fickor och en strategisk tanke låg bakom det hela. Till synes i syfte att provocera igång en folkstorm mot klonade djur i maten (komplett med en bunt misstänkt lejda kommentatörer som skrev upprörda kommentarer hos de bloggare som tog upp frågan); kanske med planen att avslöja bluffen den första april?

Jodå. Första april gick (amerikanska) Ben & Jerrys ut och sa ”april, april: det var vi hela tiden!”. Fast då hade de redan blivit outade, dagen innan, och den förväntade folkstormen begränsade sig till en handfull blogposter och twitterfunderingar (såvitt jag kunnat se från min andrahands-åskådarplats i form av Google och diverse bloggsökmotorer). Målet var att dra uppmärksamhet till en kampanj mot klonade djur i livsmedelskedjan, i protest mot att FDA i januari förra året gick ut och sa att kött och mjölk från klonade kor, getter och grisar – och deras avkommor – var lika lite farligt som motsvarande produkter från icke klonade djur (europeiska EFSA har en liknande åsikt i ämnet).

Även om det finns amerikanska företag som erbjuder kloning av boskap råder ett frivilligt moratorium på att verkligen släppa ut klonade djur eller deras avkomma i matkedjan, så möjligheten att stöta på ”äkta” klonmjölk i USA är i stort sett lika med noll. Vilket alltså innebär att Ben & Jerry’s (och Unilever, som äger dem) är ute och leker folkrörelse genom att ljuga för folk helt i onödan, och därigenom göra det redan minimala utrymmet för en vettig diskussion i ett inflammerat ämne ännu mindre.

Ben & Jerrys må kalla det samhällsansvar. Jag kallar det oansvarigt.

Bilden: betydligt vassare och roligare engagemang från samma företag, från mars förra året.

Det här inlägget postades i ursprunglig form på min blogg Vetenskapsnytt, den 31/3.

Gjorde en rödlök häromdagen och lade till dill i avsaknad av fänkålsvippor innan fotografering. Tänk helt enkelt bort vipporna i detta sammanhang! Betrakta dem som receptets motsvarighet till Heidenstams stränga syn på adjektiv, dessa ”språkets sminkade och efterhängsna slinkor”. Då blir den här våriga salladen som den var tänkt från början.

Waldorfsallad med fänkål

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 15 minuter

• 2 dl skalad mandel
• 1 fänkålsstånd med vippor
• 2,5 dl gröna druvor
• 3 st granny smith äpplen
• 1 dl majonnäs
• 1 msk citronsaft
• salt och svartpeppar

1. Halvera druvorna, kärna ur om det behövs. Skär äpplena i tunna klyftor.
2. Ansa och skiva fänkålen. Spara vipporna till topping.
3. Blanda majonnäs (gärna hemvevad, men framför allt inte ättiksbaserad) och den pressade citronen till en dressing. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
4. Rosta mandlarna i en het stekpanna tills de fått färg. Strö dem och vipporna över salladen. Om du vill kan du bygga ut salladen genom att bottna med romansalladsblad eller gemsallad.