Skåpmat: januari 2009

Eataly – matdröm för alla?

Läste Mats-Eric Nilssons artikel där han beskrev Eataly i Turin som den optimala livsmedelsbutiken och hur svenska butiker låg ljusår bakom. Jag besökte också Eataly i slutet av oktober, men hos mig väcktes lite andra tankegångar.

Vid första anblicken är Eataly häpnadsväckande: allt är så oerhört snyggt, designat och genomtänkt. Vackert skyltmaterial beskriver säsongens frukter och bär, grönsakerna är upplagda som i montrar, där finns bageri, vinkällare, barer – ja allt det där som du skulle önska i en matbutik. Det är som att befinna sig i en ekologiskt korrekt bubbla, som att handla i en drömvärld.

 

Människorna som handlar där ter sig också drömlika: rika damer i dräkt och dyra glasögon, snygga medelålders herrar i välsittande kostymer som lugnt och fridfullt skjuter sina specialdesignade kundvagnar, gjutna av 250 pet-flaskor, framför sig i de rymliga gångarna. Alla hyllrader är minutiöst frontade, snyggt ljussatta och min blick stannar på den stiliga kvinnan framför mig som långsamt tappar upp ekologisk mjölk i klassiska glasflaskor.

 

Så, vad vill jag säga med detta? Är jag avis på Eatalys koncept och vill håna människor som väljer att handla helt ekologiskt och säsongsanpassat?

Nej, helt utan ironi, hurra för Eataly som inspiratör! Åk gärna dit och sjunk ner i de djupa skinnfåtöljerna, läs vackra kokböcker och sippa på en espresso. Ta intryck av de fina exponeringarna, de slösande härliga avdelningarna för fisk och kött. Men inbilla dig för guds skull inte att detta är ett brett folknöje.

Någon tillstymmelse till ”vanligt folk” såg jag inte i butiken, och en titt på priserna på hyllorna gjorde mig ytterst tveksam till påståendet att Eataly är för alla, i dess nuvarande form är snarare en plats för tillrättalagda lekar. Ett paket pasta kostar cirka 4 €, en burk inlagda paprikor 7.80 € , vit tryffel 650 € hektot… Eataly är lyx, ekologisk lyx.

 

Butiken har funnits i drygt två år. Bakom den står en affärsman, Oscar Farinetti, som nu realiserar sin dröm om den perfekta italienska matbutiken baserat på Slow Food-rörelsens ideal. Smart, visionärt affärstänkande snarare än en filantropisk önskan att öka tillgängligheten för ekologiska produkter. Filialer har öppnats i Milano och Bologna, ja till och med i Tokyo, hur det nu går att vara italienskt närodlad där.

 

Och för att vara lite realistisk/tradig då: En butik med så vackra, arbetskrävande exponeringar kräver massvis med anställda för att fungera. En kostnad som måste läggas på inköpspriset. Där hamnar också den exklusiva inredningen, något som faktiskt även kedjorna i Sverige tyvärr ofta mållåser på: det ska vara så dyr butiksinredning jämt, som om det vore svaret på kundens önskemål.

 

För italienare är det också fullt möjligt att äta både varierat och säsongsanpassat då de bor i ett land där det går att skörda t ex blodapelsiner mitt i vintern. I Sverige kan vi inte köpa apelsinerna utan mellanhänder, då får vi vackert vara utan. Och ska kunder som handlar i ”vanliga” butiker kunna köpa importerade ekologiska produkter till någorlunda hyfsade priser, med den knepiga logistik som krävs för att frakta färskvaror så här långt norrut, måste dessa nog tyvärr förpackas i doftlösa plastpåsar ett tag till.

 

Ingen människa med medelinkomst kommer att göra sina veckoinköp på Eataly, hur gärna hon än hade velat, och därav haltar jämförelsen med ICA och Coop. Jämför då hellre Eataly med Östermalmshallen. Jag önskar verkligen att vi kan påskynda växlingen mot ett helt igenom ekologiskt utbud, men jag tror vi måste fokusera på transporterna och råvarorna i sig och torka av lyxstämpeln, det fördyrar i onödan.

Men visst var Eataly alldeles… alldeles underbart.

 

Cake Wrecks, igen

Arbetslaget ville överraska chefen med tårta – dekorerad med en bild på honom spelandes golf. Därför lämnade de en USB-pinne med foto på bageriet. Resultatet. Jag skrattar så det gör ont.

Lördagsbuffé på Louisiana

Förra helgen var jag med familjen på Louisiana och såg deras utställning om manga. Louisiana är ett perfekt utflyktsmål om man vill att både vuxna och barn ska få maximal behållning. Sommartid ränner barnen glatt omkring bland jätteormbunkar och rhododendron i den spännande parken där man kan packa upp sin medhavda picknickkorg. Vintertid (ja året runt egentligen) finns Børnehuset – en makalöst fin ateljé, där barnen kan få skapa fritt, ofta på temat kring den pågående utställningen.

Sedan har Louisiana en restaurang också, för hungrig blir man ju oavsett om man är stor eller liten. Vi passade på att kalasa av deras buffé med tunnskuren varm rostbiff, vinkokta blåmusslor och en mängd sallader och grönsaksrätter. Efteråt tänkte jag att jag alltid vandrar ut från den restaurangen med någon rolig smakkombination på tungan. Den här gången var det en sallad på buffén med plommon, mynta och mangold.

Balsamerad plommonsallad med mynta och feta

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 30 min

  • 300g fetaost
  • 8 st plommon (modell golfboll)
  • 1 påse, ca 70 g röd mangold
  • En stor näve mynta
  • 5 msk olivolja
  • 2 msk balsamvinäger
  • Rostade, salta solrosfrön
  1. Skölj mangolden och låt den rinna av ordentligt.
  2. Skölj, halvera och kärna ur plommonen. Dela i tunna klyftor
  3. Hacka hälften av myntan fint. Spara de finaste bladen.
  4. Blanda balsamvinäger och olja till en snabbmarinad. Lägg i den hackade myntan och plommonklyftorna och låt dra minst en kvart.
  5. Dela fetaosten i väl tilltagna kuber eller stänger. Lägg upp dem på ett fat och varva sedan plommon, mangold och resterande mynta. Salta rostade solrosfrön hade varit goda att strö över – om jag nu haft några.

Solidaritet: Äta ihop

Det har gått exakt en vecka nu sedan min sambo gick över till glutenfritt. Efter åratal av ont i magen och flera olika undersökningar som inte visat just någonting, så har han nästan ingen värk  längre.

Nu äter jag också rostat glutenfritt bröd (bakat av Sempers grova brödmix) med marmelad till frukost och tycker det är rätt OK. Man vill gärna äta samma mat när man sitter vid samma bord. Halva kastrullen med mjölredd boeuf bourguignon står kvar ute på altanen, för jag tycker det är tråkigt att äta den ensam, även om den var jättegod för en vecka sedan när vi åt den till middag. Att dela sinnesintrycken av måltiden känns lika viktigt som att man delar upplevelsen av samma film eller utsikten från samma torn.

Tänker på alla barn i skolan som behöver specialmat. Hur schysst det är om husmor i köket reder av såsen med maizena istället för vetemjöl, så att även glutenöverkänsliga tål den. Eller att hon köper in och serverar köttbullar utan griskött, så att alla barn kan äta samma, oavsett religion.

Relevanta finlandismer

Nu börjar semlorna svärma och man får akta sig för att inte trampa i de svampiga smaklösa små bulleländen (jo, det finns goda arter men de svärmar inte). Men nu handlar det inte om det utan om ordet. I Finland (och även i södra Sverige, läste jag nyss) heter det fastlagsbulle. Medan en semla är det som i Sverige kallas fralla. Kan vara bra att veta. Nå ja.

I morse kom jag att fundera på ursprunget till ordet krapula, som betyder baksmälla på både finlandssvenska (där slangversionen krabbis är vanligare) och finska. Det låter som ett finskt ord som har lånats till finlandssvenskan, men nej, så är det inte. Det kommer från forngrekiska via latin (enligt saob och en artikel av Mikael Reuter på Forskningscentralen för de inhemska språken). Där ser man. Samma ord finns tydligen kvar i spanskan och även engelskan (crapulent, crapulous). Varför har krapula månne försvunnit ifrån Sverige?

Pysseltips

Ifall du någonsin funderat på att börja skulptera realistiska men ärtstora apelsiner av polymerlera så hittar du en utomordentlig handledning i bilder här. Jag ska genast till Panduro.

Statistiska fotspår från 2008

Januari är en månad för statistik. Svart på vitt presenteras den ena sanningen efter den andra om det gångna året. Vår butik är inget undantag.
Lite på skoj tryckte vi fram en lista över de produkter som sålt bäst under förra året av drygt 16 000 artiklar. Dessutom hittade vi en ofullständig lista över storsäljare 2004 att använda som jämförelse.

Så vad säger oss då den här topplistan från ett år som inleddes med skenande matpriser världen över? Att vi äter mindre mängd konfektyr (möjligen en tillfällig svacka, konsumtionen av sötsaker brukar faktiskt öka under lågkonjunktur)? Att vi har omvärderat vårt förhållande till fett  och att det är därför högoddsaren avokado har letat sig upp i toppen? Eller beror det enbart på de nya multiförpackningarna och varans nya placering?

Bananernas position är ohotad, vilket inte är så konstigt med tanke på att Sverige toppar i-ländernas lista över banankonsumtion och medelsvensken äter ca 18 kilo per person/år.  Förra året såldes över 98 ton bara i vår butik och av dem var endast 17%  ekologiska, trots att de ligger sida vid sida. Det är i alla fall en enorm ökning sedan 2004 då andelen sålda ekologiska bananer låg och skvalpade kring 3 %. Här finns miljövinster att hämta.

Och på förkommen anledning: Nej, vi har inte upplevt något imagefall av köttfärsen efter Uppdrag gransknings reportage men vi ser att andelen konsumentpackat kött har ökat, troligtvis mest på grund av massiva kampanjer från ICA centralt.
Det är lite tråkigt för de butiker som i likhet med vår envisas med att driva en manuell köttavdelning där man handlar av mindre slakterier, finstyckar kött och maler egen färs.

 

2008 (2004 års bästsäljare inom parentes)

  1. Bananer (Bananer)
  2. Avocado (Mellanmjölk, 1 ½ l)
  3. Apelsiner (Lösviktsgodis)
  4. Clementiner (Apelsiner)
  5. Bagel/Ciabatta (Blandfärs)
  6. Champinjoner (Tomater)
  7. Citroner (Kexchoklad)
  8. A-fil, 1 l
  9. Ägg 6-pack
  10. Bacon 140g

Förmodligen ska topplistan trots allt bara betraktas som statistiska fotspår från de 23 000 kunder som varje vecka under 2008 handlade i en större områdesbutik i Lund.

Bakslughet: Kreativ bullfyllning

Jag kan inte låta bli att baka bullar. Tycker egentligen att det är roligare att baka dem än vad det är att äta dem.  Ta bara det här med fyllningen.

För tio år sedan stod jag där med en utkavlad deg och bredde på mjukt smör, sedan strödde jag på kanel och socker och rullade ihop degen innan jag skar bullfina bitar av den och la på plåt. Nu gör jag fyllningen på ett annat, och mycket roligare sätt. Jag kör ihop smör, socker, kryddor, malda mandlar mm med elvispen i en bunke. Vispar tills det blir bredbart och fint och breder den sedan ut den på degen.

I dag till exempel så vispade jag smör, råsocker, malda hasselnötter, lite vaniljsocker, pyttelite kanel och en skvätt koncentrerad äpplejuice. Det blev ju hur gott som helst. Jag brukar blanda i en tesked vetemjöl eller potatismjöl i smeten också för att fyllningen ska stanna kvar i bullarna. Om fyllnings-smeten blir för hård för att breda så kan du bara hälla i lite grädde eller mjölk och vispa tills konsistensen är lagom.

Lysande sås: Havtornscumberland

Receptmakare: Anna Billing

Tid: 20 minuter

Precis som Lisa lider jag av svåra havtornsföreställningar . Den här kalla såsen är en skafferirens-variant av cumberlandsåsen och god till allehanda stekar och patéer, i synnerhet till vilt. Fungerar säkert med hjortron också. Själv åt jag den på nyår till pancettaspäckad rådjurssadel med syltade trattkantareller och muscatpumpa, små goda jordärtskocksgratänger med parmesanost och en rent livsbejakande sallad på vattenkrasse.

  • 1 apelsin (skal och saft)
    1 /2 citron (skal och saft)
    2 dl havtornsgelé eller marmelad
    1 dl torr sherry
    1 pyttenypa färskriven ingefära
    1 tsk senapspulver
    1 krm cayennepeppar
    Ev. arrowrot
  1. Skölj citronen och apelsinen noga. Skala och strimla det yttersta tunna skalet, zesten. Använd gärna en zestkniv. Värm lite vatten och koka zesten i ca 5 minuter innan du silar av den.
  2. Smält havtrornsgelén i en kastrull tillsammans med sherryn på låg värme.
  3. Blanda i kryddorna och saften av apelsinen och halva citronen. Låt såsen sjuda i ytterligare 5 minuter.
  4. Häll över i en burk och låt svalna helt och gärna stå och dra över natten innan servering. Om du använder lösare havtornssylt kan du reda lite extra med arrowrot. Väl försluten håller sig såsen i några veckor.

Skum surkål

På amerikanska nördsajten boingboing bekriver Mark Frauenfelder hur man gör surkål. Det var väl koolt tyckte jag, ändå tills jag skrollade ner till den här bilden:

(Creative Commons License)

Inte är det väl meningen att surkål ska se ut sådär? Den är ju faktiskt möglig! Men skribenten verkade tycka att allt var normalt, fiskade bort möglet och satt locket på igen. Jag har aldrig syrat grönsaker, men om min surdeg såg ut så skulle jag slänga den och börja om. Ni som vet, är allt i sin ordning här?

P.S. Om jag någon gång börjar syra håller jag mig nog till Tomas recept.