Någon gång i sensomras bjöd jag Lisa och Johan ochmin förtjusande kollega Ann-Charlotte på middag på den då vackert lövinklädda uteplatsen. Jag bjöd på lammspjäll tror jag och morötter med spiskummin och kikärter med mynta och chili. Lisa tog fina bilder och alltihop var mycket lyckat.

Sedan dess har Lisa tjajat på mig om att lägga ut det där kikärtsreceptet. Jag hade såklart gärna gjort henne till viljes, om det inte varit för att jag tyvärr inte kom i håg hur jag hade gjort. Det där är ett vanligt problem för mig. Jag lagar på fri hand och sedan dricker jag alldeles för mycket vin för att dagen därpå komma ihåg om det verkligen var en tesked eller matsked, om jag hade i fänkålsfrön eller inte.

Kikärter är ju å andra sidan rätt enkelt, så jag rekonstruerade ungefärligen. Och satt där som ett fån. Det blev inte alls lika gott. Jag provade igen, och igen. Ingen lycka. Kikärter som one hit wonder. Jag är verkligen ingen kock. När jag häromveckan skulle rädda in det sista av sommarens gigantiska myntakruka (ute på den nu sorgligt regnpinade och lövavfallna uteplatsen) bestämde jag mig för att försöka igen. Heureka! Äntligen!

Tyvärr misstänker jag att en anledning till detta lyckliga deja vu all over again kan vara slumpen, att kikärterna helt enkelt var mycket bättre den här gången. En annan viktig detalj är att inte snåla på oljan. Inte alls. Jag kokar snabbt upp burkkikärter för att ta bort burkigheten som annars har en trist tendens att hänga kvar.

Deja vu – kikärter

Receptmakare: isobel hadley-kamptz

Portioner: 2-4

Tid: 15 minuter

• 1 burk kikärter
• 1 stor vitlöksklyfta
• 4 skak chiliflingor
• 1/2 dl olivolja
• 1/2 citron, saft och skal
• 5 små kvistar färsk timjan
• 5 små kvistar färsk mynta
• 1/2 tsk torkad mynta
• salt & peppar

1. Koka upp vatten i en liten kastrull. Häll av och skölj kikärterna. Ha i det kokande vattnet och koka i 1 minut. Häll av.
2. Hacka vitlöken fint. Hetta upp oljan i en kastrull, ha i vitlöken och fräs tills gyllene. Ha i kikärterna och rör runt. Repa timjan och mynta direkt i och ha i torkad mynta. Låt fräsa ytterligare en minut. Smaka av med chili, salt, peppar och citron (finrivet skal och saft).
3. Låt gärna stå i fem minuter innan servering (men man måste inte).

Mitt absoluta favoritkylskåp finns hos restaurang Arirang på Luntmakargatan i Stockholm.
Puttrandet och pysandet i alla lådor och burkar för tankarna till ljusskygga vetenskapsexperiment
men precis som i alla andra koreanska kylskåp är det bara kimchin som jäser.

Under olika researchraider har jag hittat väldigt flummiga grejer i det där kylskåpet, inlagda ormbunkar och blåklocksrötter är bara några exempel. Igår stötte jag på en magisk kimchi på minirättikor från en kolonilott utanför stan. Smaken och konsistensen är annorlunda jämfört med de vanliga, obscent stora rättikorna. Mer frisk, krispig kolonilottstouch.

Det var inte lätt men jag övertalade krögaren och kimchidrottningen Byung-Hi att avstå personalmaten och låta restauranggästerna ta del av den sista lådan. Om du skyndar dig till Luntmakargatan 65 kanske du hinner få en smakbit närodlad rättikskimchi, vilket bör vara så trendigt något kan bli just nu. Bli inte ledsen om den är uppäten, det finns många andra jästa grönsaker att botanisera bland. Kan vara bra att öva lite eftersom nästa år kommer att vara ett Kimchiår. Mer om det senare.

Jag är uppvuxen i USA, men har aldrig identifierat mig som amerikan. Jag har fortsatt att följa amerikansk politik med stort intresse (och särskilt vart fjärde år), men under det senaste decenniet har det varit skönt att kunna ha lite distans till det hela. Fram tills i år. Nu önskar jag att jag var amerikan och fick rösta. Ja, på Obama, fattar ni väl.

Så här svarar han på en intervjufråga i Time (läs hela här, kommentar i TNR här):

I was just reading an article in The New York Times by Michael Pollen about food and the fact that our entire agricultural system is built on cheap oil. As a consequence, our agriculture sector actually is contributing more greenhouse gases than our transportation sector. And in the mean time, it’s creating monocultures that are vulnerable to national security threats, are now vulnerable to sky-high food prices or crashes in food prices, huge swings in commodity prices, and are partly responsible for the explosion in our healthcare costs because they’re contributing to type 2 diabetes, stroke and heart disease, obesity, all the things that are driving our huge explosion in healthcare costs.

Vi (okej, de) kan få en president som läser, förstår och vågar sig på att förklara komplexa samband mellan energiförbrukning, klimatförändring, jordbrukspolitik och folkhälsa mitt under en presidentvalskampanj.

En eventuell (och faktiskt ganska sannolik) Obama-seger ska firas. Här tänker vi äta Obama-frukost med favoritgrannarna  tidigt 5 november. Jag ska bjuda på min version av en fast-food favorit med pocherat ägg, amerikansk frukostkorv och cheddarost serverat på English muffins. John (som faktiskt får rösta) bjuder på bubbel från kalifornien.

Har vi för mycket eller fel förväntningar på krogen? Eller är det krogen som inte levererar? Hur hittar du till krogen som passar just dig?  Lätta ditt hjärta!

”Om man nu tagit sig för att odla pumpor och skött och vattnat dem likt lindebarn hela sommaren, är det då inte självklart att man då ska få karva sin egen lyktgubbe? Och om man har flera syskon att kivas med, visst är det inte mer än rätt att man då får bestämma själv över sin egen skapelse och skära, karva och slafsa utifrån bästa förmåga?

Och har man dessutom tagit tillvara på kycklingskrovet efter helgens begivenheter och härigenom belönats med inte mindre än en liter god buljong, vad gör man då om inte en närande, slät pumpasoppa?”

Ja, så kanske det skulle ha låtit om jag vore Selma Lagerlöf. På Mårbacka, där hon växte upp, åt de översaltade pannkakor för att möta sin tillkommande i drömmen med ett glas vatten i handen, det har jag ju läst. Men pumpasoppa? Ingen aning. Många barns karvande ger mycket pumpakött av det trådiga slaget. Det går givetvis även bra att använda renodlade matpumpor med fast kött, som muscatpumpa eller butternutsquash.

Kärnorna kan du torka och rosta i pannan med olivolja och lite salt och strö över soppan. Eftersom jag nyss propagerat för salvian (ständigt denna vessla) föll det sig naturligt att peta i några blad även här. Det kan man förstås låta bli om man känner att man riskerar en överdos; libbsticka eller stjälkselleri funkar fint som alternativ. Vill man prova på verklig försakelse finns det kanske heller ingen anledning att riva parmesanost över alltihop. Helt onödigt.

Selmas släta soppa

Portioner: 4 som smårätt

Tid: 30 minuter

• 500 g pumpakött
  1 potatis
  ½  liter kycklingbuljong
  ½ gul lök
  1 vitlöksklyfta
  2 msk turkisk yoghurt
  3 stora salviablad
  salt, svartpeppar efter behag
• Till servering:
  Rostade pumpakärnor
• Salviablad
• Riven parmesanost till servering

1. Tärna lök och potatis och koka den med vitlöksklyftan, salvian och pumpaköttet i buljongen tills alla ingredienser är mjuka och stärkelsen i potatisen fått soppan att tjockna.
2. Tillsätt yoghurten och mixa alla ingredienser släta med stavmixer. Salta och peppra.
3. Servera i skålar och toppa med riven parmesan, rostade pumpakärnor eller fint strimlad salvia.

Taffels egen lista på de godaste eller mest intressanta grejorna publiceras idag. Här lägger du till dina egna favoriter eller ifrågasätter våra val. Eller bara pladdrar på ditt vanliga vis. Ordet är ditt!

-Köket är det sista vi packar! säger jag bestämt när vi börjar fundera över hur och när flytten ska organiseras. Sambon behöver inte mycket övertalning.

Ett hem utan ett fungerande kök är ju mest en trist förvaringsplats. Därför packar vi i och ur kartonger och skruvar möbler och slänger pryttlar – tio timmar per dag, två veckor i sträck – men trots att vi är helt uttröttade lägger vi säkert minst en timme på att omsorgsfullt fixa riktig middag. Precis lagom kokta svenska, färska majskolvar. Helstekt, mjäll lammrostbiff. Bönsallad med riktig får- och getfeta, tillsammans med tjocka fläskkotletter.

Det är ju inte klokt, men det funkar för att hålla humöret uppe. Till slut sitter vi vid soffbordet och äter – köksbordet är belamrat med prylar som ska åtgärdas – i ett vardagsrum som obevekligen fylls av lager på lager med flyttkartonger.

Byta kök är alltid en mardröm. Alla dessa anpassningens småbekymmer: vi har inga verktygslister, så knivarna får ligga i nedersta lådan med knivbladen inlindade i wellpapp. Det nya, pyttiga kastrullskåpet kräver en Tetris-lik förmåga att stapla i och på och bredvid. Nya köket har en kökslåda för lite, vilket innebär ett omöjligt val mellan att göra antingen plastpåsar och folie eller hälften av köksredskapen hemlösa. Men allt är nytt, blänkande rostfritt och extra plåster på såren är att vi numer har en varmluftsugn, denna mytiska kökspryl som jag hittills bara läst om i kokböcker. Typiskt nog är det första jag gör att bränna en paj i den, för trots att jag kan rabbla ”om-du-har-en-varmluftsugn-kan-du-sänka-ugnstemperaturen” närapå i sömnen kan jag uppenbarligen inte omsätta det i praktik.

Ytterligare en höjdpunkt: vi har äntligen en köksfläkt i normalhöjd, och en som faktiskt fungerar som den ska – inget mer knäböjande för att se ner i kastrullerna på innerplattorna och inga mer fettdimmor på glasögonen efter stekning. Däremot visar sig den fina köksbänken i polerad granit vara känslig för fettfläckar. Opraktiskt är bara förnamnet.

Någon diskmaskin ingår inte, men vi tokfyndar ett sprillans nytt top-of-the-line utställningsexemplar på Hem & Villa-mässan. Tystast möjliga, touchknappar, toppkorg och en faktiskt vettig inredning – till halva priset. De två veckorna mellan fynd och leverans är en segdragen påminnelse om att även ett tvåmanshushåll genererar rätt stora mängder disk.

Det nybyggda huset lider av barnsjukdomar. Med oregelbundna mellanrum får vi och grannarna bara varmvatten i kranen, vilket förbryllar felanmälan lika mycket som oss (”Vi har jobbat på det i tre veckor nu. Vi har konsulter på problemet, de tycker det är jätteintressant. Men prova att spola kallvatten i tvättstugan, det brukar fungera”). Grannars matos letar sig emellanåt in genom ventilerna, förstår vi av en ursäktande lapp i brevlådan, men det märks inte i vår lägenhet. Förberett för diskmaskin visar sig inte vara riktigt så enkelt som det låter. ”Vill du att den sticker ut såhär mycket, eller är det OK om jag bryter lite här bak i skåpet?” undrar killen som ska installera diskmaskinen, efter att han tillbringat en svettig kvart med att leta rätt på alla skruvar som håller fast det ”enkelt löstagbara” köksskåp som ska ersättas med vårt mässfynd.

-Usch, nu vill jag aldrig mer flytta igen! säger jag bestämt. Sambon behöver inte mycket övertalning.

Det blev middag med våra favoritgrannar igen igår. Till förrätt friterade jag flundrafiléer från Årstiderna. Jag improviserade en frityrsmet som var så enkel och resultatet så bra att jag är tvungen att skryta om den här.

Frasig frityrsmet

Receptmakare: Johan Swanljung

Portioner: räcker till minst 1 kg fisk eller grönsaker

Tid: 5 minuter + 1 timme i kylen + själva frityren

Idealmjöl är behandlat för att inte klumpa sig, vilket gör det mycket lätt att röra ihop en frityrsmet utan klumpar och utan glutenbildning (som skulle göra smeten seg i stället för frasig).

Vi rekommenderar rapsolja (gärna Zetas, de billigare sorterna är ofta härskna) till fritering. Den optimala temperaturen beror lite på vad som friteras men för fisk eller grönsaker fungerar 170°C bra. Använd digital stektermometer! Kastrull eller djup stekpanna med teflon är optimal för fritering eftersom maten inte fastnar och man därför undan med mycket mindra olja.

• 1 33 cl flaska ljust öl med låg beska (Estrella, Corona, Pripps blå, mm)
• 150 g (3 dl) idealmjöl
• 1/2 msk salt

1. Vispa ihop alla ingredienser i en skål.
2. Låt smeten stå i kyl minst en timme innan den används.
3. Doppa maten som ska friteras i smeten med en kökspincett och låt rinna av innan den förs ner i frityroljan.

När jag var liten vispade jag grädde med vev-visp. Nu har jag som varenda kotte en elvisp som snabbt fluffar vispgrädde, äggvitor och annat. Den trögare handdrivna vispen är förvisad till en kökslåda i sommarstugan – precis som din antagligen är, om du ens har den kvar.

Men tro inte att den mekaniska vispen är uträknad – tvärtom kan den rädda liv, säger en forskargrupp som har byggt om en vev-visp till en superbillig blodcentrifug genom att helt enkelt ta bort en av de två visparna. Tio minuters vevande räcker för att separera blod och plasma i ett litet blodprov fäst vid den kvarvarande vispen.  Separationen blir kanske inte perfekt, men bra nog för att laboratoriepersonal ska kunna använda plasman i tester för sjukdomar som hepatit B. Allt utan tillgång till el, och sedan kan man sterilisera vispen och återanvända den. Dessutom är vispen billig utrustning; i Indien säljs den till exempel för drygt 15 svenska kronor.

Fiffigt.

Bild från pressreleasen. Artikeln finns publicerad i vetenskapliga tidskriften Lab on a Chip (länk).

Vad tycker du om salvia; är det en flåbuse eller en missförstådd köksklenod? Har du några förnämliga knep att dela med dig av? Kör igång!