I vintras jobbade jag två veckor i Cambridge, och åt middag på en av de mer centrala pubarna. Där lagade de en helt fantastisk fish and chips: krispig panering med ”dagens öl” i, frasiga nygjorda chips och något som lät mystiskt men var väldigt gott: ärtmos, eller mushy peas. Det hade en fin, sötaktig ärtsmak utan att vara beskt, och en krämigt mosig konsistens utan att vara särskilt mjöligt. Vackert grönt lyste det dessutom upp hela tallriken. Ärtmoset är ett vanligt tillbehör till fish and chips, åtminstone i norra England. Jag hade aldrig hört talas om det förut, men blev väldigt förtjust i det.

Och sedan ville jag så klart göra samma rätt själv. The English Store i Söderhallarna hade ett paket med torkade ärtor som enligt framsidan skulle ge ”marvellous mushy peas”. Inkluderat fanns också två rejäla tabletter med natriumbikarbonat, som jag något förbryllad la i enligt instruktioner efter att ha blötlagt och sköljt och fixat med ärtorna. Efter ett par timmars kokande hade jag äntligen en vettigt mosig konsistens, och var förväntansfullt beredd att provsmaka.

Och hu! vad det smakade tvål. Nästintill oätligt. Besvikelsen var stor. Vad hade det nedrans natriumkarbonatet där att göra?

Lite efterforskningar visade att natriumbikarbonatets funktion är att höja pH:t i ärtkoket, så att de torkade ärtornas cellväggar går sönder fortare. Det minskar koktiden med mer än hälften. Samtidigt minskar natrium svällandet hos stärkelsen i ärtorna, så att konsistensen blir mer mjölig och mindre krämig. Men, varnar matgurun McGee i sin bok, natriumkarbonatet kan ge ”en obehagligt hal munkänsla och en tvålaktig smak”.

Han har så rätt – det här var liksom ärtvarianten av lutfisk, och helt klart en genväg som inte var värd att ta. Nästan gång blir det blötläggning över natten, och recept eller inte – natriumkarbonatet struntar jag i.

Är te den bästa drycken till maten? Och är det fnoskigt att ha den i maten eller en gudabenådad ingivelse? Här är rätta platsen att diskutera.

Orginalitet och excentricitet firade triumfer bland kokböckerna i Gourmandtävlingen i London. Vad sägs om titlar som ”Demolition desserts”, ”Balls!” eller den polska kokboken Frukost på sängen med en förment förförisk kvinna i negligé på omslaget. En rysk titel hade en kvinnokropp med ett blixtlås på. Endast den ortodoxe guden vet vad boken handlar om. Ja, här fanns allt mellan himmel och jord.

En av mina favoriter är förra årets nominerade kanadensiska kokobok ”Au Pied de Cochon – L’album” – som innehåller en tecknad serie om grisar, kockar och dekadens i största allmänhet, samt en hel del intressanta recept.

Författare är Martin Picard. Det hela är en mycket bisarr historia med ett förord av Anthony Bourdain. Pied de Cochon är en griskrog i Kanada.

Boken är helt klart en del i en stark gristrend bland lite mer udda gastronomiska utgåvor. ”Pork and sons” som vi nämnt här i spalterna är en annan.

Här kan du ifrågasätta Malins smak för lakritsyoghurt, propagera för nya och saknade smaker. Ja, skriv vad du vill bara det handlar om yoghurt.

Världen är så stor så stor…. På en kokbokstävling insåg jag för första gången på riktigt hur stor. Varje år ges ut bortåt 50 000 kokböcker! Piuh!

Nåväl det var alltså Gourmand World Cookbook Award i London häromsisten. Min bok Långkok var nominerad i klassen fransk matlagning (lite märkligt, men bottnar kanske i en tro att långkokta grytor är en fransk uppfinning, vilket ju inte på något vis är fallet). Boken kom trea och jag fick medalj och plakett. Och det var ju skoj. Hela tävlingen skrev jag om på DN kultur den 19 april (ej utlagt på nätet).

En hel del svenskar belönades. 1) Förstaplatser: Ove Boudin i klassen bästa spritbok med Grappa – Italien på flaska (PianoForte), Monika Ahlberg i som bästa celbritetskokbok med ”Monikas bästa menyer – för våren” (Prisma). Eva Månsson klassen bästa guidebok med ”Café Gotland” med flera (Isaberg Förlag).

2) Andraplatser: ”Afrodites kök”(Prisma) av Inger Svanborg, med foton av Pepe Nilson i kategorin medelhavsmat.

3) Tredjeplatser: Malin Landqvist i kategorin lättlagat med ”En god sommar” (Bokförlaget Max Ström).
Maria Masoomi med ”Marias persiska bufféer” (ICA-förlaget) i kategorin bästa bjud- eller festmat.
Elisabeth Johansson för bästa chokladbok med ”Lakrits, mint & choklad” (Natur & Kultur). ”Cafe Opera – Drinkbok“ av Jonas Chauri och med foto av Bruno Ehrs i kategorin vinfotografiböcker.

Årets bästa kokbok blev ”Le Calandre” av bröderna Massimiliano och Raffele Alajmo som driver en trestjärnig krog i Italien . Den främsta boken om dryck blev en rysk bok, ”Wines of the USSR – encyclopaedia” av Irene Shurygina (redaktör).

En vän från Tyskland, Olaf Plotke, belönades med andra plats i den prestigefulla genren Food literature med sin Essäsamling ”Teller-Gerichte oder Gastrosophie mit dem Hammer”. Andras beskrivningar får mig att förbanna att jag valde bort tyskan i högstadiet.

Årets bästa kokbok blev ”Le Calandre” av bröderna Massimiliano och Raffele Alajmo, och yppersta dryckesbok om dryck blev en rysk bok, ”Wines of the USSR – encyclopaedia” av Irene Shurygina (redaktör).

Efter utdelningen, som leddes av den saklige och coole Eduard Cointreau och den björnkramslugne svensken Bo Masser, var det snittar och champagne. Vilket satt fint. Fler rapporter inom kort.

Tänk bacon. Är du som jag föreställer du dig vackert rödbruna, knapriga skivor. Knaperstekt bacon; orden hör ihop. Men i verkligheten är bacon ofta blött, segt och sladdrigt. Följ dessa tips så undviker du baconbesvikelse:

1. Stek inte i torr panna. I princip friteras bacon i sitt eget fett, men i torr panna rinner fettet ut och räcker inte till. Jag använder smör/rapsoljeblandning. Fettet ska hettas upp innan du lägger i baconskivorna.
2. Använd medelstark värme. På för låg värme blir bacon kokt, och på för hög värme blir det brännt. När smör bryns men inte bränns är det lagom temperatur.
3. Stek inte mer bacon åt gången än det får plats på stekpannans yta.
4. Lägg försiktigt ut baconskivorna platt i pannan.
5. Rör inte om i pannan. Rör du om sjunker temperaturen i pannan och baconskivorna släpper en massa vätska.
6. Vänd när kanterna precis börjar bli rödbruna längst ut.
7. Låt rinna av på hushållspapper.

- Men vilket gott vin!
- Mmm.

- Liksom gladfruktigt. Som en dansbana!

- Hm. Det känns lite kul att dricka merlot igen. Det är som 1996.

- När man kom hem från USA och försökte beställa ett glas merlot på Svenssons krog.

- Det gick sådär. Det var hemskt långt innan Sideways.

- Det måste vi köpa igen.

- Absolut.

- Vad hette det nu igen. SKL?

- Sveriges Kommuner och Landsting? Jag tror inte att det finns kommunala vingårdar i Sverige.

- Det beror bara på klimatet. Om man hade odlat vin här hade några gårdar säkert varit kommunala.

- Säkert. Och så hade Mats Odell sålt det kommunala vinbolaget för massor av pengar till ett franskt familjeföretag och återställt ordningen.

- Det hette alltså inte SKL?

- Nej. SKN.

Taylor & Jones är ett kärt nytillskott på den svenska korvparnassen. Var köps den bästa korven? Vad serverar man till? Varför är korvstoppning coolare än strumpstoppning? Lätta ditt hjärta här!

På begäran kommer här recept på den fantastiska kakan. Den är god till en kopp grönt té eller som efterrätt tillsammans med en klick vispad grädde eller citronkräm (som vaniljkräm men smaksatt med
citron istället för vanilj).

 Kardemummakaka med äpple

Receptmakare: Anna sjögren

Portioner: ca 8 beroende på aptit

Tid: 45 minuter

• 100 g smör
• 2 ägg
• 1 dl strösocker
• 1 dl ljust muscavadosocker
• 1 tsk kardemummakärnor
• rivet skal av 1 citron
• 1 tsk vaniljsocker
• 2 dl vetemjöl, fullkorn
• Att lägga ovanpå:
• 1 äpple
• 2 msk råsocker
• 1 tsk kardemummakärnor
• ev. 2 msk (30 g) smör

1.  Sätt ugnen på 175˚. Smörj och bröa en form, antingen en rund sockerkaksform eller en fyrkantig form. Jag har en liten fyrkantig långpanna som är 20×27 cm stor, den är perfekt.
2. Smält smöret och låt det svalna lite. Vispa ägg och socker med elvisp tills det blivit vitt och pösigt.
3. Stöt kardemumman i mortel eller mal den i pepparkvarn. Rör ner
   kardemumman i äggsmeten tillsammans med citronskal, vaniljsocker, smör
   och mjöl. Rör tills allt är blandat, inte längre för då kan kakan bli
   seg.
4. Häll ut smeten i den smorda formen. Skär äpplet i klyftor, ta bort
   kärnorna och skär äppelklyftorna i lövtunna skivor. Lägg ut skivorna
   på kaksmeten.
5. Mal kardemummakärnorna och blanda dem med sockret. Häll blandningen
   över äppleklyftorna. Avsluta om du vill med att klicka eller hyvla över
   lite smör. Smöret kokar ihop med sockret i ugnen och gör att det blir
   extra knäckigt och gott.
6. Ställ in kakan i nedre delen av ugnen och baka den i ca 30-35 minuter.
7. Låt den svalna i ungefär en kvart. Stjälp sedan upp den på en skärbräda.

Sambon fick en råsaftcentrifug i födelsedagspresent. Det har visat sig vara kökets roligaste leksak. Visserligen gillar filtret inte bananer och mango, men annars tuggar denna pigga apparat glatt i sig nästan allt som går ner i matarröret.

Nu väntar vi spänt på sommar och fruktsäsong. Helst av allt vill vi ju göra egen äppeljuice. Frukten den här tiden på året är ofta rätt trist och endimensionell i smaken, men det går att kompensera genom att blanda. I krisfall kan färsk ingefära pigga upp det mesta.

Favoriten så långt är äppel- och päronjuice med ingefära och lime. På bilden ser juicen kanske ut som diskvatten, men i verkligheten blir den vackert ljusgrön.

Färsk ingefära kan vara lömsk; den tenderar att bli starkare när den åldras samtidigt som den tappar mycket av sin aromatiskt blommiga smak. Skär eller bryt av en bit och titta på färgen inuti – om ingefäran drar åt grålila är det läge att provsmaka innan användning.

Päpplonjuice med sting

Receptmakare: Malin Sandström

Portioner: ca 1 liter

Tid: 10 minuter

• 1 kg äpplen, Granny Smith
• 1 kg päron, Conference
• 1 lime
• ca 5 cm färsk ingefära

1. Skölj och grovdela frukten. Skär bort skalet på limen och dela ingefäran i mindre bitar.
2. Kör allt i råsaftcentrifug.
3. Häll upp och drick genast. Juicen mörknar och blir ful efter ett tag, även om limen fördröjer processen.