Matminnen sitter hårdare än superlim, speciellt idylliska hågkomster av sådant man åt när man var liten. Således ska ostkaka – enligt mig – ätas med mammas körsbärssylt och en skvätt ovispad grädde. Problemet är bara att sommarstugans körsbärsträd inte har gett någon skörd att tala om på minst tio år, och därmed har det heller inte blivit någon sylt.

Så man får kompromissa, och jag har letat och letat. Men vad jag än släpat hem har det alltid slutat i besvikelse; mycket ”sylt” och lite bär, tunn smak och fel konsistens. Inte ens i närheten av mammas rubinröda, bärtäta sylt som verkligen smakade körsbär.

Tills nu, då jag helt oförhappandes sprang på en liten burk med importerad, brunröd sylt när jag egentligen var ute på jakt efter aubergineröra. Bättre än ingen sylt alls, tänkte jag som dagen innan köpt en ostkaka, och bar hem den.

Och det var fullträff! Mycket bär, riktig smak och nästan precis som jag mindes det. Tillverkad i Iran men smakar som hemkokt. Nu ska jag hamstra, för säkerhets skull…

- Å, det här smakar som Winston Churchill skulle ha gjort om han var ett vin.
- Tror du inte han mest smakade gin och fetlever?
- Jo, men jag menar hans ande. Du vet, mörkläggningsgardiner, tweed, varmvattenflaskor, mörkrött läppstift.
- Hade Churchill verkligen läppstift?
- Du är hopplös!
- Men vinet är fantastiskt.
- Den vinmässiga motsvarigheten till att sitta framför en öppen brasa med en filt över knäna och läsa Wuthering Heights.
-Te och fruktkaka, fast i vinversion.
- Exakt.

Masi Grandarella Appassimento 2001 (2004 finns på systemet för 199 kronor, nr 32444)

En vän frågar om hur man själv rimmar skinkan till jul. Det är inte komplicerat. Det kräver utrymme i kyl eller matkällare men inte mycket jobb. Salpeter finns i välsorterade butiker eller kan tas hem av din handlare. Det är förstås viktigt att följa mängderna noga och att vara minutiös när det gäller hygienen. Sedan gäller det att få tag på bra skinka, den bör förstås vara ekologisk och uppfödd med omsorg. Följande recept är taget ur min kokbok ”Det glömda köket” Albert Bonniers förlag. Och nej, det är här är faktiskt inte ett sätt att ställa sig in hos en av våra annonsörer. Det är skinktider bara. Välkomna med varianter och tips om rimning av julskinka!

1 skinka (4–6 kg)

torrsaltning:
4 msk salt utan jod
2 msk strösocker
1/2 msk salpeter

saltlake:
5 liter vatten
9 dl grovt salt utan jod
2 msk strösocker
1/2 msk salpeter

1. Blanda ingredienserna till torrsaltningen.
2. Gnid in skinkan noggrant med blandningen. Låt den ligga i ett kärl (ej av aluminium) i kylskåpet täckt med plastfolie över natten.
3. Koka upp ingredienserna till saltlaken och låt koka i 5 minuter utan lock. Ta av kastrullen från värmen och skumma bort det som stiger till ytan. Låt laken kallna helt.
4. Häll laken över skinkan och se till att den blir helt täckt. Låt kärlet stå i kylskåpet (eller något lika kallt ställe) i 15 dagar. Om laken ser grumlig och ful ut kan man ersätta den med ny lake.

Marie Friberg vann förra Veckans vinst i vårt nyhetsbrev: Solens smak av Bo Hagström. Eftersom jag var lite triggerhappy drog jag vinnaren för snabbt men rättar till det hela genom att dra ytterligare en vinnare idag. Håll tummarna igen!

2.000 nyhetsbrev har gått ut till en intressant prenumerationslista med en brokig skara matnördar. Nyhetsbreven kommer alltid att innehålla omistliga tips och råd som du inte hittar här på sajten.

Visst har du en massa matglada vänner som vill ha nyhetsbrevet? Tipsa dem!

Visst har du en massa bra idéer på saker vi ska skriva om? Tipsa oss!

Vi efterlyser i synnerhet information om bra mataffärer ute i landet. Här finns några gamla tips.

Vänta ni bara! Snart kan vem helst göra Eiffeltornet i vingummi eller Taj Mahal i choklad. Tidskriften Popular Mechanics vet att berätta om Hod Lipson, en amerikansk forskare vid Cornell University, som konstruerat en ”fabber”, en robotiserad tredimensionell skrivare som genom att foga lager på lager av flytande material kan skapa alla möjliga ting. Den fungerar lite som en sprits, små droppar pressas ur en smal mynning och bygger sakta men säkert upp större konstruktioner.

Som Popular Mechanics påpekar är sådana 3-D-skrivare inget nytt, men de har varit dyra och begränsade. Den här har man lagt ut ritningarna av på Internet så att vem som helst ska kunna bygga sig en ”Fab at home”. Allt för att få snurr på projektet som egentligen syftar till att skapa självgenererande robotar.
Folk rapporterar att de ”skriver” i allt möjligt: choklad, mjukost, lim och silikon. Vad tänker ni prova: spettekakesmet, gäddmousseline eller Kalles kaviar?

(Tack Arnold för tipset!)

En mejlbekant presenterade följande frågeställning:

”Efter att flera av oss läst Din bok Det glömda köket, så har vi fastnat
i en diskussion om skillnaden mellan begreppen marinera och inläggning.
Så då frågar vi dej! ”

Jag svarade något i denna stil: ”…Gränserna är flytande och användningen av orden inkonsekvent tycker jag nog, men jag tänker mig att marinera borde vara något som sedan ska förfärdigas ytterligare, medan inläggning är något som man kan äta direkt ur burken så att säga. Men detta är ju inte helt sant , vi har ju marinerade oliver och fetaost med mera. Kanske snarare är det så att marinerade saker inte håller lika länge som inlagda. Ja, där har vi det kanske…”

Men ju mer jag tänker på det desto osäkrare blir jag. Någon som har åsikter i denna matlingvistiska fråga?

Hårt ansatt av virus från vänster och slavdrivare från höger låter vår utvecklare hälsa: Preliminär förstasida och de första artiklarna kommer att ligga ute senast efter helgen.

En till blogg ligger också i pipan redo att avfyras. Jag kan utlova prominenta gästbloggare redan första veckorna presenterar vi en bakdrottning och en IgNobelpristagare.

Nya avdelningar och funktioner som RSS för kommentarer och andra finesser kommer att tillkomma efter hand. Ha tålamod, vi har kanongrejor på lager. Vi längtar lika mycket som ni. Tipsa oss gärna om saker värda att skriva om: redaktionen/snabela/taffel.se

Och tipsa alla dina vänner om Taffel.se och nyhetsbrevet. Vi har redan nästan 2.000 prenumeranter, men vill ha ännu fler mat- och vingalna läsare.

Calimucho är en dryck som man inte tror är möjlig. Men faktiskt så är det riktigt gott. Själv fick jag lära mig att drinken fanns för några år sedan av en kille som kom från San Sebastian i Baskien. Där stavas den naturligtvs kalimotxo, Nästa gång jag kom till Logrono, huvudstaden i Rioja, beställde jag självsäkert en calimucho i en av tapasbarerna i gamla stan. Varken killen bakom bardisken eller gubbarna som hängde framför den höjde ett endaste litet ögonbrynshår. Bartendern tog lugnt fram ett stort glas och hällde upp lika delar coca cola och traktens vin.

Här kommer receptet till ett stort glas: 1 dl rött vin (hur billigt som helst) och 1 dl coca cola. Börja med att hälla rödvinet i glaset och fyll på med colan.

Jag har gått vidare och skapat den svenska julvarianten av calimucho. Den heter kallemucho och består av lika delar julmust och rödvin. Utmärkt tillsammans med en eller flera bitar saftig mjuk pepparkaka.

I går blev min unge köttätare. För den som känner min egen militant karnivora inställning är detta ingen överraskning. Möjligen var det ändå med någon liten förvåning som jag betraktade honom kasta sig över kalv-och-potatis-moset med en entusiasm som gränsade till uthungrad hängivenhet. Han skulle inte ha stor chans i ett jägar-samlarsamhälle där man bör vara misstänksam mot nya smaker. Å andra sidan kanske inte de barnen utsattes för wallenbergare pour les petis.

För det var alltså det jag lagade åt honom i hans livs första köttmåltid. Kalvfärs sjöds ihop med potatis och mosades slätt med lite smör och grädde. Separat puttrade gröna ärtor i saltfri buljong, dessa mixades och pressades genom sil för att få bort ärtskalen.

Vad ska jag säga mer än att det gjorde succé? Han åt och åt och åt och ville inte släppa ifrån sig skeden efteråt. Nu kan vi gåt till Tranan han och jag och be dem lägga en barnportion i mixern. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för husmanskosten.

Min sambo och jag hittade till vår glada förvåning hela tre sorter av hushållsfavoriten ”färsk” äppeljuice när vi senast handlade på vårt lokala Hemköp. De är rätt olika dyra, men är det enda variationen? Av ren nyfikenhet snickrade vi ihop ett litet blindtest för att se om vi kunde märka skillnad på dem – Hemköps egna, Tropicanas och Brämhults – och det visade sig vara oväntat intressant.

Problemet med mat och dryck är att man ofta känner den smak man förväntar sig. Lösningen är blindtest. För att göra testet ”blint” ska man på något sätt se till att ingen vet vilken sort som är i vilken mugg. Enklaste sättet är att hälla åt varandra, när den andra inte ser, och anteckna vad som hamnar var (för senare identifiering). Än bättre är att någon annan handlar och häller – för nog tycker man en hel del baserat på enbart pris och förpackning.

Efter hällandet och smusslet krafsade vi ner varsin enkel poängtabell på en post-it-lapp (arom, smakbalans, kombinationen av de två), sniffade, smakade – med vattensköljning emellan – och satte poäng från 1 till 5. Sedan jämförde vi anteckningar.

Den stora överraskningen var att det faktiskt var sådan skillnad mellan sorterna, och att vi var så ense. Vi var också rörande överens om att Hemköps juice verkligen är ett bottennapp jämfört med de övriga, unken och pappkartongsplatt. Brämhults hade klart bäst arom, med en mängd fruktiga övertoner av äpple som helt saknades i de övriga sorterna. På området smak var vi inte lika överens; jag gillade Tropicanas något starkare syra och sötma, medan sambon föredrog den mildare Brämhults.

Det ironiska i det hela är, att vi nästan uteslutande dricker Hemköps juice eftersom den är billigast – och att vi trots allt hela tiden har tyckt att den smakar gott till frukost. Det gjorde den även dagen efter testet. Uppenbarligen är vi inte särskilt uppmärksamma på morgonkvisten – vilket nog är det intressantaste resultatet av testet.